Guldvingar

...i handeln:)
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918565342X
Wow, känns sjukt skumt att se min egna bild och min egen bok på samma ställe där jag alltid köper böcker...
Men en häftig känsla.
Snart har jag henne i handen. Ytterdörren till lilla stugan är öppen och in blåser aprilbrisen och förhoppningsvis lunkar en postman uppför de tre trappstegen med alla mina böcker till releasen:)

Solsken och värme
Frida

Jag önskar att havets stärkande vind kunde blåsa in i husets mjuka sprickor, flagnande färg, öppna gluggar, dörrkarm, fönsterbrädor, färglösa hål i golvet, borra sig in i mina fotsulor, ringla sig uppför knäskålarna och mina runda lår, smyga sig uppför berget, över gropen till nalveln, ändå till min täta, ihopklistrade näsa...Gör mig frisk vinden. Om jag kallar på havets Gudinna Yemaja kanske hon gör mig fri från inkräktarna, blåser mig vit, borstar rent i andningstrafiken med sin havsgröna silverfena och skvätter stjärnstoft i mina ögon?!
Längtan efter vårvarma vindar och värmande sol är stark, acceptans är här inför min förkylning men det finns inte riktigt tid för den men idag tar jag mig tid att vila, behandla min snok, lyssna på helande musik i öronen, in i hjänan, tänka goda tankar, affirmera, måla mandalas, göra mig frisk med tankens magi.
Magi, magi, magi-det är härligt att tro på magi, vem tror inte på magi när månen slänger med sina silverbländande skuggor över oss och skapar sömnlösa nätter? Magi är väl när solen bränner i horisonten och det sprakande ljudet gungar till när solen smälter med havets dyningar och blir ett, magi är väl när hjärtat talar till dig, magi är väl när det du tänker plötsligt uppenbarar sig som sanning, magi är väl ett bultande hjärta som för varje slag är ett universum av möjligheter, magi är väl när du bestämmer ditt egna öde, magi är väl när små barnfötter höjs upp mot skyn och himlen beundrar detta lilla mirakel?! Jag tror bestämt att magi är hela livet, ett frö som växer, frodas, utvecklas, en skönhet större än mönstret i ögat eller ett talande hjärta.

Den närmaste veckan andas liv, högt och lågt...
Guldvingar är här...
Hon är hemma i sitt guldiga omslag och är finare än trott...jag har inte sett henne än men snart får jag hem henne. Pirrigt och spännande som en stor skrattande val.
Veckan firas med yoga imorgon i stan, yoga på behandlingshemmet på fredag, fina vänner i helgen och tågresa till Stockholm på söndag.

På måndag 3 maj, 07:46 sitter jag i direktsända Svt gó morron soffan och smuttar på min bok. Missa inte det!
På tisdag är det release med mingel, bubbel, musik, film, högläsning, se inlägget nedan. Välkomna till gbg!

Boken kan köpas i näthandeln på torsdag eller fredag denna vecka, se länk nedan till bokia, kan även köpas på adlibris.se
http://www.bokia.se/bok/9789185653423/guldvingar-frida-darell/
Nästa vecka finns den i affärer...
Sprid till nära och kära, bekanta, obekanta, okända, kända, långa, korta, smala, tjocka, glada, sura eller allt mittemellan...

" Vi behöver inte längre frukta vare sig meningsskiljaktigheter, konflikter eller problem med oss själva eller andra. Till och med stjärnor stöter samman ibland, varvid nya världar uppstår. Idag vet jag att det är det som LIVET."
Charlie Chaplin

Hoppas våren hittar oss snart
Kanske hjälper oss Yemaja...
solsken Frida

...G!
Förlaget väntar boken den 26 eller 27 april och därefter dröjer det inte många dagar innan den kan köpas:) Oj, oj, oj, det börjar verkligen närma sig med stormsteg...Så roligt!
Imorgon ska jag kolla lokal i Göteborg inför bokreleasen, det ska bli spännande, jag har redan en känsla av att stället är helt perfekt!

Ha en fin helg med strålande solkärlek och vårbris och tussilagor och vistsippor
Efter yogan på behandlingshemmet imorgon ska jag överraska min Aron med en övernattning någonstans, som tack för all hjälp, alla tankar, all stöttning med boken...Jag hoppas han blir glad. Jag tycker det ska bli helt underbart att tillbringa en längre stund på ett vackert mjukt ställe, och tanka ny engeri och motivation och mysa med min största kärlek!
Kram på er

...och mina bokstäver, krumelurer, tankar, vänners namn, känslor, ord och mitt förflutna som i slutet möter nuet i efterordet stämplas med svart färg i vita fina bokblad. Omslaget är vackert, mjukt och typsnittet är likt mitt inre. Det är guldigt, mycket guldigt och jag blir varm när jag ser boken. Arbetet hos tryckeriet tar tre veckor så snart, snart, är boken ute i världen-Sverige, hos dig och mig! I dagarna får jag ett exakt datum och jag lovar att skriva ut det här till alla er som väntar:)
Det är så avslappnande och vilsamt att den är klar, det har varit mycket tuffare att skriva en bok än jag någonsin hade föreställt mig, puh, men resultatet blir fint och Frida och jag är väldigt stolt...
En tv-intervju är redan inbokad och jag ser fram emot den dagen den släpps.
Jag riggar även för releasefest i Göteborg och alla är såklart välkomna.
Det är spännande hur livet hela tiden rullas in i nya ridåer och bakgrunder och denna färgglada ridå känns lockande men samtidigt alldeles vardaglig och inte något särskilt. Jag förstår mer på människor jag möter och deras glittrande ögon, leende solar till munnar att det är speciellt att debutera som författare, att det är speciellt att ge ut sin historia, och någonstans i mitt inre vet jag det men kanske är det så att när jag ger ut min berättelse kommer jag ännu ett steg bort från det förflutna. Den sista pusselbiten hamnar på plats i mitt cancerpussel. En bit som har fattats den sista tiden.
Jag tror att det är det som gnagt inom mig vissa stunder när jag har läst, funderat, skrivit-att jag tagit ett steg bakåt-till det förgågna-till igår-till en annan Frida-tillbaka till cancern. Inte ett steg in i framtiden eller nuet...Där jag vill vara. Det är därför det är en lättnad nu när Guldvingar är klar! Nu fästs min blick framåt, längs rälsen, med friska gröna grästuvor och krokiga stenar, välkända och okända ansiket, insikter och överraskningar, framgångar och motgångar, hjärtats puls och tveksamhet....Livet i en kortfattad beskrivning. Avslut och början. Oj, vad jag tycker om avslut och början. Det för alltid eviga.

Min lediga tillvaro knyter små sidentrådar i solens rus och den sammetslena himmelen lovar om en varm vår och jag skriver äntligen för att fånga mitt skivande igen som har suddats ut i jobbet med Guldvingar och jag vill så gärna ha tillbaka mitt kreativa frö! Ibland ger livet människan för mycket av samma sort och ibland, tror jag, att själen är för rastlös att dricka hela bägaren på samma gång, om lugnet är fastkilat i dryckens smak fastnar hon snabbt för rutiner och själen kvittrar lyckligt men om lugnet smälter innan det når strupen så infaller sig en känsla av pirrande ben och ett tänkande huvud...Jag är någonstans mittemellan, njuter stundtals av att vara helt ledig vissa dagar samtidigt som jag ibland önskar jag var engagerad i mer. Mer yoga, mer föreläsningar,mer träffa nära folk, mer träffa nya folk, mer barn, mer djur, mer natur, mer givande samtal...Juni, Juli, Augusti lovar om heta dagar, yogafestival samt massa jobb på sjön. Även maj lovar om en intensiv och otroligt spännande massagekurs. Jag försöker vända min rastlöshet till njutning, att ta tillvara på den här egna stunden, de här veckorna som är fyllda med bara min egna vilja och lust, vår och sol, silverglittrande hav, vågors ljud, djupa andetag, rörlig kropp och klasser med nöjda yogaelever...
På torsdag ska jag laga mat till de underbara, fria, bekymmerslösa, vackra, barnen på dagis och hela mitt jag ser fram emot att gosa och krama och busa med dem och på fredag har jag en ny yogaklass på ett behandlingshem för pojkar/män. Jag är övertygad om att de stunderna ger mig inspiration.

Tack för att ni fortfarande läser.
Jag önskar er alla en solig dag med kärlek och nöjsamhet över nuet.
Kram Frida

... inlägg med doft av vår:)

...idag är jag kreativ. Det är spännande och fascinerande hur allting går i vågor, ständigt denna pendeln i universum som balanserar världen och oss. Ibland rullar vågen uppåt för att sedan rulla ner igen. Det bästa jag vet med den naturlagen är insikten om att allting vänder, att den andra sidan av myntet snart är här igen. Jag brukar tänka det med alla saker när vågen är nere....snart rullar den uppåt och ser solen starkare igen. Mitt mål är att finna balansen, en lagom våg i tillvaron, fast jag tror att jag är extra lyckligt lottad som för det mesta alltid befinner mig i något slags livsrus och tacksamhet över livet. Det har jag alltid gjort. Och ju mer balans jag skapar och finner desto mer tycks det stanna hos mig. Det är också en naturlag...
Jag har det väldigt bra, igår när jag inte ville göra något fast jag egentligen skulle skriva klart mitt förord och efterord var det underbart att bara acceptera det, att vara i det, att inse att kroppen och sinnet inte var kreativt, utan bara ville vila. Jag tog en långpromenad med Sandra vid havet, hon och jag har en förmåga att jämt och ständigt prata yoga när vi ses, dela med oss av egna upplevelser och utmaningar och det är en ynnest att ha en vän på nära avstånd som är så angelägen den vackra världen. Jag älskar att titta på henne när vi praktiserar yoga, hennes rörelser och positioner är så vackra och mjuka. Hon ser ut som en liten blond älva och ofta ser det ut som om hon har havets djuphet i hennes blå ögon. Jag tycker om henne.
Igår vid elva tiden när jag stod i duschen kröp kreativiten på mig som en underbar känsla och direkt smög jag in i vår varma säng med papper och penna och skapade meningar till efterordet. Och då visste jag, att jag är tilbaka med mer inspiration och glädje inför boken på länge. Jag är i slutspurten, jag vet att jag kommer glädjas över att jag lägger det där sista krutet på den, att jag tänker ett steg längre, att jag vill ett högre steg, att jag vill förstärka det som har betydelse och visa lite extra vem jag är. Herregud, massa människor kommer läsa mina tankar och åsikter, vilken gåva....
I lördags var det tjejkväll och som jag längtade efter dansen, hela min kropp älskar att blunda, gå in i känslan totalt och avskärma mig från världen....stanna kvar. Djupt. Därinne. I. Mig. Själv. Ingenting annat existerar.
Vi gick till Avenyn och jag tog stegen direkt till dansgolvet. Min bästa högpålivet drog, jag har så många texter där jag beskriver vad dansen gör med mig, hur den får mig själv att uppleva vem jag är, att släppa taget och hänge mig till musiken och rytmen på insidan. Tjejerna gick till baren, men jag sa nej, jag stannar här, Hanna frågade om jag verkligen skulle stå här själv men ja, jag vill vara här själv, för inte är jag själv, jag är mitt i denna energin runt mig, jag är mitt i livet...Jag kan aldrig dansa lagom, det är som om min energi sprutar och måste komma ut i varje rörelse, och trots att svetten rinner och kroppen rör sig helt galet mycket fylls det hela tiden på med mer energi. Måste. Bara. Dansa. För. Att. Leva. Så mitt där i en trance låt händer det som alltid sker under dansen, hjärtat  hänger löst, livet rinner över och tacksamheten exploderar inom mig, jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen med känslan, den största jag känner, jag blickar ut över alla dansanta människor, leendet sprängs nästan på mina läppar, jag är så nära att brista ut i ett glädje gråt för jag är så jävla lycklig över livet, att jag är frisk, att jag får vara här, att jag är stark och är Frida igen....Jag stannar till, måste lugna känslan, sätter händerna mot varandra, med fingertopparna mot pannan och tackar livet, några sekunder i en relation med alltet som bara blir starkare och starkare för var dag som går, sen öppnar jag ögonen och rytmen fångar mig igen....Ah, livet du är underbar! Många människor känner igen mig, jag har lärt mig att se på folks blickar när de vet vem jag är, det är något särskilt i ögonen, bara vackert och jag stärks ännu mer i att vara jag.
Denna veckan blir det fem yogapass, tre i stan, två hemma plus min egna praktisering...Och så ska boken förhoppningsvis vara klar för en sista läsning innan tryck.

Tack för att ni läser, jag har mailat många av er från mailen på bloggen men jag vet inte om ni får mina svar, så jag kommer svara nedan på kommentarerna istället.
Ha en underbar dag, massa solsken och lycka till ER
Frida

idag och det gäller att komma ihåg solskenet inom mig. Min Aron har börjat läsa medicinsk introduktion på distans, och jag sitter bredvid som en igel och vill lära mig allt. Det är spännande att jämföra min yogavärld med den här världens forskningsstudier och tankar, samt gnugga ihop det med min egna sjukhuserfarenhet och utveckla min kunskap om kroppen, hjärnan och sinnet.
Idag var seminariet om cancer. Det går ganska bra att lyssna på det, fast det skär i hjärtat när handledaren säger att man ska lita på att kroppen tar hand om en...Att kroppen har en stor förmåga att eliminera det som inte är bra.
Hur ska vi kunna lita på kroppen när vi inte lever i balans?
Hur ska vi kunna lite på vår egna kropp när vi bor bland avgaser, plaster, och andra cancerframkallande gifter?
Hur ska vi kunna lita på kroppen när vi har tappat bort det naturliga?
Jag märker att jag blir lite irriterad, jag visste nog egentligen att det fortfarande bränns att höra cancerresonemang, forskning och dylikt...men tack och lov är det tusen ggr bättre än för 2 år sedan. Då tog jag allt personligt.
I yogan är jag skolad i att syret är vårt frästa försvar mot alla sjukdomar. Syret stärker vårt immunförsvar, det renar blodet, det ger oss prana, (livskraft) mm och cancer kan inte bildas i en kropp som är tillräckligt syresatt. Det finns även västerländsk forskning på detta. Vårt problem är att vi inte syresätter oss, vi har aldrig lärt oss att andas med hela delarna av lungorna. De flesta av oss använder en tiondel av vår lungkapacitet, en tiondel?!
Ofta andas vi ytligt och ofta håller vi andan, när vi blir rädda, förvånande, överrumplade, glada mm...med andra ord så syresätter vi oss inte tillräckligt. Det i kombination med en livsstil som inte är i balans skapar naturligtvis en obalans i kroppen. Jag har alltid varit hög på livet, varit lycklig och haft mycket kärlek i mitt liv, alltså har jag haft goda livsstilsfaktorer, ändå fick jag cancer! Men har jag syresatt mig själv?

Snart ska jag ta mig till e ö utanför Göteborg och träffa en ung cancergrupp. Jag ska visa min egna film "Längtan är min resa" från min sjukdomstid och därefter öppnar jag upp för ett samtal med gruppen. Jag har gjort detta två gånger tidigare och det är otroligt givande. Jag kommer dit som en solstråle, som en överlevare, som har gjort samma resa som de, som har känt dödens fingrar i nacken, som förstår var de pratar om. Det blir alltid en blandning av skratt och tårar. Det blir ett rening, bearbetning för alla oss inblandade.
Idag känner jag att det är extra viktigt att suga in solens energi till varenda cell i min kropp, att dra djupa andetag på landet, att le inombords till mitt hjärta och själ, att känna att jag är FRISK, att veta att jag är frisk...Ibland är det så, inte ofta, idag är en sådan dag...

Ibland förundras jag över känslan att leva, hur lugnet kan flöda likt ett vattendrag, hur kärleken kan blåsa som en bris genom alla mina celler, organ och smyga sig in i det varmaste härtat...Raising in love...Ibland försvinner jag helt in i en mjuk känsla, in i yogavärlden och den känns som en len solmogen mango, fräsch, söt, får hela mig att njuta av hela sinnet, som om jag andas inspiration och nöjdsamhet...skapar känslan av att vi alla är ett...

Jag har en förmåga att ibland göra allt annat än jag ska göra, det beror på vilka känsla min kropp har eller letar efter. Förr, när jag var en liten tjej bakade jag alltid då det var dags att göra läxor. Jag fann lugnet och friden i att blanda ingredienserna, röra bland mjöl och socker, vanilj och kakao, dofta ner i den röda bunkern, njuta av att någonting skapas. Jag älskar fortfarande att baka. Det ger mig den där mjuka känslan av att allt ordnar sig...om jag bara hinner baka.
Idag bakar jag inte lika mycket, kanske för att jag äter nyttigare och yogan gör för varje pass att kroppen bli mindre och mindre sugen på sötsaker. Idag blir det istället att jag skriver när jag egentligen ska göra andra saker...som nu när jag egentligen ska planera lördagens yogakurs. Men snart ska sjunka ner på mage inne i vardagsrummet på den mjuka mattan, sprida ut alla mina papper, tankar, tips och fundera och forma ett skönt och givande pass. Jag arbetar alltid bäst så...det blir lätt kaos runt mig och ingen människa kan komma fram i röran men på nåt märkligt sätt finner jag lugnet i kaoset...

Igår var jag klar med den nuvarande bearbetningen av manuset till Guldvingar och det var med en stor lättnad jag mailade iväg det till förläggaren. Imorgon ska jag sträckläsa hela boken och se vilken känsla jag får...Det ska bli spännande! På ett sätt tycker jag om att jobba med den, gå in i känslan, smaken, lukten, minnena, sjukdomstiden, den dåvarande Frida, allt det jobbiga som samtidigt speglar det vackra jag fann i stundens hetta...ibland glömmer jag av den Frida jag var när jag var sjuk och det är underbart att läsa om livsglädjen som spränger sig igenom vissa texter, och förmågan jag hade att vända det mesta till någon lärdom. MEN, ibland när jag läser en text räcker det med ett ord eller att jag blundar så är hela den fruktansvärda scenen framför mig, i mig, under mig, inom mig...så nära och så läskigt att jag än en gång inser att jag aldrig kommer glömma den tiden i mitt liv. Jag tror att det blir ännu en omedveten bearbetning varje gång jag läser orden.
Nu ropar matten på mig och det är dags att börja planera...
Jag önskar er alla en fin dag, hoppas någon av er har fått snöglittret som fanns här på västkusten igår men som vinden har tagit...

Ett nytt andetag och snöflingorna faller lätt till marken, de svävar fram och jag sitter innanför väggarna med ett tänt ljus, röda rosor, en förkyld snok och planer på att jobba med boken. Idag är det svårt, jag satt hela dagen igår, i min värld är boken klar, den är ärlig, rak, stark, utlämnande, äkta, den beskriver en acceptans mitt i kaoset, ibland skapar den gåshud, skratt och tårar. Den är Fridas, min värld, precis så som det var. Inga tillägg eller förklaringar. Jag skrev den i kaoset, mitt bland ångest och poesi, ibland måste läsaren läsa mellan raderna eller med hjärtat.
Min förläggare och jag ser boken från olika perspektiv, vi har olika ramar, olika regnbågar inom oss, olika sätt att se på livet...olika sätt att se på enkelheten och djupet i boken. Imorgon ska jag berätta för henne om min bok, om min värld, det känns lite jobbigt men mest känns det viktigt att sträva för något som är jag ända ut i fingertopparna och förhoppningsvis möts vi någonstans i mitten. Det är ju mitt konstnärliga verk.
Idag svävar jag lätt iväg ute på youtube, yoga tricks, övningar, sånger, musik, och klipp...som får hjärtat att smulas sönder av glädje...
Fyra yogaklasser har jag denna veckan så min förkylningen måste blåsa ut genom våra tunna väggar snabbare än mellanrummen i fåglarnas sång. Vad jag älskar att röra kroppen, andas och bli så där medveten om min kropp och sinne. Att få se människors ögon glittra efter en klass får alla mina inre syrsor att hoppa och spela än mer av glädje. I veckan hade jag 20 personer i klassen och jag är så glad över alla folk som tar sig tid för sig själva att fnisset fångar mig flera gånger. Men det gör inget. Av skratt bli man också fri och glad.

Jag är fortfarande förundrad och överumplad av alla era fina kommentarer, tusen miljoner tack igen. Det är så fint att läsa hur uppskattad serien är, och vi som personer.
Jag önskar er alla en fin dag och tack för att ni följer min blogg:)
Kärlek till er
Frida

Om jag ska försöka blir det ungefär såhär, Tusen miljoner varma, hjärtliga, största, bultande, glädjetjutande, storartade, ljuvliga, inspirerande, svindlande TACK!
Orden flyger iväg för tacksamheten över livet och ER är större än mitt ordförråd...
Tack för att NI delar med er av era historier, ert livsbagage, era tankar, ord, och ger dem till mig. Det är det här jag tror på så innerligt starkt. Jag öppnar upp och det får dig, min medmänniska att öppna upp, skala av skalet, riva i omslaget, knyta upp den levande eller bortglömda rosetten, och ge och ta...Visst är det så att den som ger får dubbelt upp?! Oj, oj, oj det har jag verkligen fått smaka på och vilken ljuvligt len smak det är!
Här kommer varmaste kramen och glittrande ögon till alla er.

Det var med en märklig känsla jag kröp upp i mammas soffa igår kväll med fruktsalladen i handen, Arons varma hand på mitt ben, kärlekskatten zulu i mitt knä suktandes efter kel och mamms blick från fåtöljen. Det var längesedan vi satt här sist och väntade på Himlen...Inte läskigt denna gången, bara pirrigt och förväntansfullt och ljuvligt över alla oss som har blivit som en liten familj. Många känslor på samma gång och alltid lika sorgset att se Martin med livsgnistan försvinna och Helenas berättelse men min egna lyckokänsla över livet vann åter igen och jag kunde njuta över att hela livet har komprimerats till en enda timme. En betydelsefull timme som visar att livet går vidare. Hur tufft mäniskan har det så fortsätter allt. Det är vackert och obeskrivligt.
Sms hittade till min mobil, kommentarer här, meddelanden på mail och facebook, samtal med bror, finaste Hanna och Amanda och mina ord i telefonen med Lisen, producenten:
- Tänk så mycket kärlek och omtanke vi får just nu, genom tankar och nedskrivna ord. Det är fantastiskt.
1 miljon 175 000 tittare....galet! Kärlek, kärlek, kärlek.

Kroppen ville sova imorse men jag tvingade bort träningsverken som kommer som en självklar vind när det är för mkt runt mig, cyklade till dagiset och tog rollen som vikarierande kökschef. Många fina ord från kollegor och gåvan att vara i nuet från barnen.
- Nu kommer busFrida skrek Linus så fort han såg mig och flera små barnhänder smög in runt min kropp och ville ha en morgon kram. Det ger jag mer än gärna...
- Idag blir det grässoppa med nyckelpigor och smörgås med masksmör och solsken sa jag till dem vid lunch och alla skrek tillbaka NÄHÄÄÄÄÄ...och fnissade nervöst för tänk om det blir det på riktigt. Fantasin och verkligheten är en märklig och fascinerande lagkamrat.
När jag kom hem genom snöflingorna fångades jag av alla vackra och stärkande ord, men sedan kördes känslan över av tröttheten och vann och kroppen med sinnet gick och vilade sig i 1,5 h...Imorgon är ännu en ny dag i det här som kallas livet.
Jag önskar er alla godnatt och tack igen för att ni läser och har följt Himlen kan vänta...
Kärlek
Frida
Här kommer länken till min bok...tjohoo
http://www.svb.se/bokfakta/debutant/frida-darell

Fick ett mail från Svt: s pressansvariga Helena igår som sa att nu ska vi vara beredda på att journalister kan börja ringa oss igen. Oj, vad tiden rusar. Det var inte så längesedan min fina vän producenten Lisen och Anne Lundberg var här med frågor, tankar och kameramannens lins.  De intervjuade mig, mams och min käraste Aron, var och hämtade granris uppe i skogen för att få upp svt bilen som körde fast i leran på gården, väntade utanför yogasalen då jag hade glömt mina nycklar och fick med snabb växel köra bort till utlånaren och få andra nycklar, yogapass med sång och acrobatik och många skratt. Jag var helt slut efter den dagen men lycklig och förundrar över att sjukdomen kändes så långt borta. Att det plötsligt var svårt att berätta om den, sist var det så enkelt och självklart för hela mitt liv var sjukdomen.
På fredag ska vi allihopa till skåne, se den nya fortsättningsdokumentären, äta och umgås. Det är lite pirrigt och samtidigt oerhört spännande att bänka sig framför tv:n och ta del av glömda bitar och skärsår.
Livet är märkligt, ibland känns den sjuka Frida som om hon aldrig har funnits och ibland visar min kropp hur tydligt det är att sjuka Frida stundtals vaknar till och hur märkligt den mår efter alla sår. När det är för mycket kan jag fortfarande bli sådär trött att det känns som om jag vill lägga mig ner och dö, hela kroppen vägrar och sinnet är kort och stubintråden är nära. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Så svårt att beskriva. Det känns bokstavligen som om kroppen vill dö. Aldrig så tung som under behandlingen och sorgen men nästan. Ingenting annat spelar någon roll förutom att jag behöver vila och sova. Denna underbara sömn som får kroppens träningsverk att rinna av, hjärtat att pulsa ikapp och sinnet att galoppera bland glada syrsor och nyckelpigor.
En massör sa till mig i vintras att jag måste ta hand om mig och hennes ord vävde in i mig. Det är svårt att ta det lugnt. De allra flesta dagarna rusar jag och orkar det, hur lätt somhelst, ingen som inte vet min histora skulle kunna gissa vad mina pigga ögon varit med om men gränsen är snäv och nära och plötsligt faller jag över. Mina föreläsningar på Stena Line tar mycket energi, fast det är otroligt roligt så kanske jag inte riktigt är där än att klara av det fullt ut. På bussen hem från oslo tänds alltid stubinen och börjar pyra och det är alltid nödvändigt med en vilodag efter. Men jag har klarat det galant, 13 föreläsningar om inspiration, nästan 300 personer har jag mött och igår var förmodligen den sista. Det är alltid skönt att avsluta ett jobb. Att vara klar och nöjd. Min finaste Aron finns där när jag snubblar över kanten, han som betyder mest, som stöttar mig, lyssnar, ger mig det jag behöver ha för att överleva, bäddar ner mig, förstår mig och kroppen. Han som säger till kameralinsen att han gärna skulle ha funnits där under min sjukdom och få stöttat mig. Hur många män skulle säga något sådant? Jag tror de flesta skulle lägga benen på ryggen och trava iväg snabbare än vinden. Men inte Aron. Det är bortom ord att få leva med en sådan människa.

Boken ska filas till en sista gång innan den simmar iväg till tryck. Det känns spännande att sätta mig ner och jobba med den igen. Nu var det flera veckor sedan sist. Den blir fin, jättefin. Min gamla svenska lärare tyckte den var helt fantastisk och imponerande att de flesta texterna är skrivna under några veckor mitt i kaoset. Guldvingar kommer publiceras i mars/april och det blir en ny resa.

Idag ska jag pölsa hem till mamma för att jobba med min hemsida www.fridadarell.se , fila på bokmanuset och jobba med yogakurserna. Det blir mycket yoga nu och det känns underbart. Hela den världen gör att jag känner mig hel, ryggraden älskar hathayogan, andningen för med sig massa inspiration och mantran ger mig en glädje på samma sätt som det bästa tecnoravet, fast i lugnare version.
Jag önskar er alla en trevlig och fin vecka, hoppas att ni tycker om uppföljaren så hörs vi snart igen.
Värme och omtanke
F
Nedan en påminnelse om vår vackra jord med mitt favorit mantra

och jag hoppas att allt du önskar dig blir uppfyllt under detta året...
Jag önskar mig ett år med god hälsa, spännande möten, mer yoga, mer lärande och utveckling, fler mjuka kärlekssögonblick, lätt kropp, mer disciplin, mer frid på jorden, fler stjärnfall på himmelen, fler öppna hjärtan hos alla, mer mirakel...fler andetag av lycka!

Under julhelgen var jag i Hälsingslands urskogar...vackra långa smala granar som sträckte sig högt mot solen och de runda molnen, varje snökristall bildade egna mönster som i sin tur skapade ett lager av vacker vit yvig kraftfull bomull och trädens prakfullhet sa mig att de var alldeles nöjda med sin tillvaro.  Och Visst såg de så fridfulla ut att deras frid hoppade in i mig och plötsligt för en stund så blev jag kompis med döden. Sådär mycket kompis att jag kände att om jag ska dö kan jag göra det här och nu...
Jag tycker om den känslan...när den läskiga dödsrädslan försvinner, gräver ner sig själv, slår knut på sig själv, rusar bort från mig och mitt bultande hjärta.
Jag stod där länge och njöt av friden inombords, ända till vindarna blev kalla och blåste in genom jackan och tröjorna och satte sig längs min ryggrad och kinderna värkte. Sen tänkte jag att det är mycket roligare att vara här och LEVA, jag tackade granarna och pulsade vidare genom nysnön med en lätt själ.

Jag har suttit med min bok i dagarna. Den börjar bli riktigt fin. Jag har skrivit inledning och filat på mitt förord och efterord. Ibland tror jag att orden har försvunnit från mig, att det ska bli svårt att skriva men så fort jag sätter mig ner, funderar och lägger fingertopparna mot tangenterna så rusar hela mitt jag. Just då älskar jag att skriva, att smida meningarna tills de är precis som jag vill ha dem. Förklara, beskriva, berätta, dela, visa vem jag är.
När jag gick i nian hade min skola och en annan skola en novelltävling. Förstapris var 1000 kr. Vi skulle alla skriva mot droger. Jag bestämde direkt att min novell skulle vara sorgsen, att den skulle sluta just när hjärtat skrek av sorg och att allt hade gått fel...
Jag vann den tävlingen och min svenska lärare kramade mig hårt mellan mina tårar och skratt. Min fina svenska lärare. Hon som alltid var sådär cool, respektingivande och med ett stort varmt hjärta...
När jag var sjuk såg jag henne i Haga, jag ville sååå himlans gärna gå fram och prata med henne...jag stod länge och funderade, tog ett steg framåt med min kortisonsvullna kropp, tog ett steg bakåt med mitt runda hårlösa ansikte...tillslut vände hon på klacken och jag stod kvar och skämdes över hur min tillvaro var. Det hade blivit för tungt att visa mig så för henne...jag är säker på att båda hade börjat gråta! Jag hade iaf gråtit över att visa mig sådär...
I torsdags satte jag foten över hennes tröskel med manuset under armen och fick en stor varm kram. Hon fick hela min bok, ett utkast vars tyngd jag reflekterade över när jag promenerade i stan och tänkte..wow...det här är min bok....Hon ska läsa mina texter, min bok och nästa vecka när vi ses igen ska hon ge mig feedback. Det känns bara fint och jag är glad i henne!

Nästa vecka börjar en ny disciplin; gå upp tidigt och praktisera yoga. Jag har svårt för disciplinen, det är mkt skönare att värma mig i sängens varma hud MEN jag ska verkligen försöka. Jag vet hur skön min kropp och mitt sinne känns efter morgonens guldstund och att dagen på nåt konstigt vis känns fulländad när jag trotsar mitt varma täcke.
Disciplin. Jag tror det är bland det svåraste i mitt liv. På yogautbildningen var det bara att gå upp kl fem fast solen fortfarande sov, där fanns inte ordet sovmorgon och visst var det stundtals tungt och många gånger slumrade jag till under meditationen...ibland när sömnvärlden kallade extra mycket på mig la jag mig ner...fast man absolut inte fick...och lät ögonlocken bli tunga och svävade iväg för att sedan väckas av min bästa kompis Leanne redo för ett två timmars fysiskt pass....
Men 2010 ska jag bli bättre på disciplin. Jag ska iaf försöka!

Natti natti
Frida

...och en fin känsla hos mig av att vara välkommen och önskad. Tack fina er...jag känner mig väntad:)
Det har hänt så mycket, tiden innehåller så många olika färger, intryck att jag nog får berätta lite då och då...samtidigt rullar livet sin gilla gång med mycket kärlek och stillhet. Många timmar av bara vara, rå om mig själv, fokusera på det som är viktigt, yoga, nya insikter och upplevelser.

I förrgår skrev jag klart mitt förord och efterord på min fina Frida bok. Jag tillägnade den till alla som på något sätt kämpar för sin tillvaro. Tänk, att den blir publicerad i mars. Det är galet fantastiskt och när jag läser alla mina texter är det som om det handlar om någon annan. För aldrig att den kan handla om mig, eller?
Jag förundras ännu en gång över hur jag fann styrkan, glimten i ögat, humorn, viljan, det goda i det onda, ljuset långt borta...hur jag aldrig tappade tron på ett fortsatt liv eller en vanlig Frida.
Jobbet med boken har stundtals fört mig tillbaka, fast jag är otrolig på att leva i nuet, och kanske är det så att det fortfarande är en process. För det mesta slumrandes men ibland skär den till och lika snabbt som framtiden en dag blir till nuet när man väl är framme tar den mig tillbaka till det obekväma förflutna. Då gäller det att stå ut i stunden och genom ett djupt andetag genomleva allt som pågår för att i nästa andetag fångas tillbaka till verkligheten. Till den Frida jag är idag, med ärren som livskarta och en ny gåva.

Jag har många framtida mål och drömmar...livet flyter som i en lätt flod..och jag vet att det är bättre att sikta mot solen och hellre stöta i örnen än att sikta på örnen och slå i stenen...
Jag känner mig ödmjuk inför livet och älskar att skapa min egna framtid och manus. För några månader var jag och min käraste A på Snatam Kaur och efter den konserten blev jag än mer ödmjuk och tacksam och lugnet håller i soig varje gång jag lyssnar på hennes musik. Detta vill jag ge till Er som godnatt känsla. Lyssna och njut, men först en saga:
"Det var en gång ett folk så syndfullt och fördärvat att det hade slarvat bort all vishet, och en dag kände vishetens fader att han ville gömma henligheten till framgång och lycka någonstans så att människan aldrig skulle finna den igen. han samlade ihop sitt råd och den första mannen sa:
Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt ner i jorden. vishetens fader funderade en stund men svarade att nä, det går inte för människan kommer gräva och gräva och finna hemligheten. En annan herre sa: Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka i det djupaste av alla hav. Vishetens fader funderade en stund innan han svarade, nä, det kommer inte gå, för människan kommer dyka lång ner och finna hemligheten. Den tredje mannen sa: NU vet jag, vi gömmer hemligheten högts uppe på det högsta berg. Vishetens fader funderade en stund men sa, nä det går inte, människan kommer klättra upp och finna hemligheten.
- Vi ger upp utbrast männen. Vi kan varken gömma hemligheten på land eller hav.
Så funderade vishetens fader en stund och sa sedan:
- Vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt inne i människan för där kommer hon aldrig att leta"
Godnatt på er och ta hand om er...

Tre månader i djungeln och yogahallen. Många tidiga mornar och sena nätter.
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)

Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!

I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.

Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.

Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.


När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!

EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...

Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
 Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.

Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.

Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!

Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida

Tack för att ni fortfarande kikar in då och då:)

Jag ser att vissa fortfarande ar har inne sa jag vill beratta att jag ar pa andra sidan jorden pa en paradiso med vackra strander och turkosblatt hav. Pa tisdag borjar min intensiva yoga lararutbildning och jag blir allt mer peppad. Vet att det blir intensivt och larorikt och att jag kommer utmanas att vanda upp och ner pa mig sjalv...
Kroppen alskar klimatet och svetten rinner i mina morgon solhalsningar pa stranden och jag njuter av livet i allra hogsta grad...
till sommaren ska jag skriva klart min bok i Sverige och om allting flyter ar den klar innan arets slut!! Allting har sin tid och jag ar overtygad om att min historia kommer glansa och skanka en eftertanke!

Ta hand om Er allihopa
HAr kommer massa solsken
Frida