Äntligen internationell chakra yoga lärare:)
Tre månader i djungeln och yogahallen. Många tidiga mornar och sena nätter.
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Inom kort kommer en hälsning och några ord...
Tack för att ni fortfarande kikar in då och då:)
