Guldvingar

Ett bultande varmt tack, tack, tack för alla kommentarer! Orden värmer som solen...
Fint att ta del av era tankar som är sjuka eller har varit sjuka och även Ni andra och underbart att läsa mellan raderna att hoppet finns där. Ibland funderar jag på vad människan inte klarar av?!

Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag får möjligheten att medverka i "Himlen kan vänta", kanske kan mitt skratt eller tårar stärka någon, inspirera, skapa en samhörighet , förståelse, spänna en tanke mellan okända människor?!
Jag tror att om jag öppnar upp, vågar visa vem jag är, har tillit till livet, till andra människor, ger kärlek så gör också min medmänniska det. Jag tror på en vacker spiral som gör att världens gråskalor mattas och färgläggs. Jag tror på ett oss!

Igår:
Jag hoppar ur taxin på Brännö och med vita fingertoppar inunder vantarna som alltid påminner mig om livets skörhet, ( en eftersläpande biverkan av cellgifterna) knackar jag på huset. Jag känner mig stark men är beredd på att hjärtat kanske plötsligt hänger i sköra trådar. Jag ska möta en grupp unga människor som lever eller har levt med cancer.
Jag minns min reaktion i våras då jag plötsligt oförberedd rusade på en kille på Sahlgrenska, han utan hår, blek,  med sin mamma bredvid sig och systerns ord om att han skulle gå upp till avdelning 51 men att han förmodligen inte skulle få beh. för att hans vita blodkroppar var för låga.
Den känslan i min kropp just då! Som om min lätta kropp blev till en tung pöl som rann ut på det gröna golvet. Jag kände så oerhört mycket för honom och i min tanke ville jag fånga honom under armen och viska i hans öra " låt oss flyga iväg och komma tillbaka när du är frisk".  Jag gjorde aldrig det. Jag blev istället illamående.

Gruppen igår var helt fantastisk. En fin och vacker stund där vi delade erfarenheter, tankar och känslor. En stund av kämparögon och insikter. En stund där vi kände igen oss i varandra. Ibland fick jag frågor som jag inte funderat över men orden satte färg på känslan.
När vi kramas hejdå är jag övertygad om att livet vill möta dem med ömhet och göra dem friska!

Imorgon kväll är det ett nytt avsnitt av Himlen kan vänta. 
Serien som handlar om livets djupaste skavsår men som har den största dosen av kärlek. Första gången jag såg programmen grät jag varje gång jag var i bild, kanske för att de vackra bilderna och en levnadsglad Frida gjorde det så sorgligt, kanske förundrades jag hur skrattet kunde vara så nära i det tunga, kanske för styrkan, kanske för att jag ibland tyckte synd om mig nu i efterhand, kanske för att jag är så överlycklig att det är över?!

Ta hand om er själva och varandra!
Frida