Äntligen internationell chakra yoga lärare:)
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Inom kort kommer en hälsning och några ord...
Sand mellan tarna...
Kroppen alskar klimatet och svetten rinner i mina morgon solhalsningar pa stranden och jag njuter av livet i allra hogsta grad...
till sommaren ska jag skriva klart min bok i Sverige och om allting flyter ar den klar innan arets slut!! Allting har sin tid och jag ar overtygad om att min historia kommer glansa och skanka en eftertanke!
Ta hand om Er allihopa
HAr kommer massa solsken
Frida
Solen i sikte!
Ett bultande varmt tack, tack, tack för alla kommentarer! Orden värmer som solen...
Fint att ta del av era tankar som är sjuka eller har varit sjuka och även Ni andra och underbart att läsa mellan raderna att hoppet finns där. Ibland funderar jag på vad människan inte klarar av?!
Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag får möjligheten att medverka i "Himlen kan vänta", kanske kan mitt skratt eller tårar stärka någon, inspirera, skapa en samhörighet , förståelse, spänna en tanke mellan okända människor?!
Jag tror att om jag öppnar upp, vågar visa vem jag är, har tillit till livet, till andra människor, ger kärlek så gör också min medmänniska det. Jag tror på en vacker spiral som gör att världens gråskalor mattas och färgläggs. Jag tror på ett oss!
Igår:
Jag hoppar ur taxin på Brännö och med vita fingertoppar inunder vantarna som alltid påminner mig om livets skörhet, ( en eftersläpande biverkan av cellgifterna) knackar jag på huset. Jag känner mig stark men är beredd på att hjärtat kanske plötsligt hänger i sköra trådar. Jag ska möta en grupp unga människor som lever eller har levt med cancer.
Jag minns min reaktion i våras då jag plötsligt oförberedd rusade på en kille på Sahlgrenska, han utan hår, blek, med sin mamma bredvid sig och systerns ord om att han skulle gå upp till avdelning 51 men att han förmodligen inte skulle få beh. för att hans vita blodkroppar var för låga.
Den känslan i min kropp just då! Som om min lätta kropp blev till en tung pöl som rann ut på det gröna golvet. Jag kände så oerhört mycket för honom och i min tanke ville jag fånga honom under armen och viska i hans öra " låt oss flyga iväg och komma tillbaka när du är frisk". Jag gjorde aldrig det. Jag blev istället illamående.
Gruppen igår var helt fantastisk. En fin och vacker stund där vi delade erfarenheter, tankar och känslor. En stund av kämparögon och insikter. En stund där vi kände igen oss i varandra. Ibland fick jag frågor som jag inte funderat över men orden satte färg på känslan.
När vi kramas hejdå är jag övertygad om att livet vill möta dem med ömhet och göra dem friska!
Imorgon kväll är det ett nytt avsnitt av Himlen kan vänta.
Serien som handlar om livets djupaste skavsår men som har den största dosen av kärlek. Första gången jag såg programmen grät jag varje gång jag var i bild, kanske för att de vackra bilderna och en levnadsglad Frida gjorde det så sorgligt, kanske förundrades jag hur skrattet kunde vara så nära i det tunga, kanske för styrkan, kanske för att jag ibland tyckte synd om mig nu i efterhand, kanske för att jag är så överlycklig att det är över?!
Ta hand om er själva och varandra!
Frida
Fina vi i Himlen kan vänta och fina Ni!
jag tänker på er varje dag! Vackra, starka människor.
Varje dag slår mitt hjärta varmt i innerlig tacksamhet över livet.
Så många blickar, så många samförstånd, så många som är berörda. Livet är märkligt och orättvist.
Kvinnan på tåget säger att hon känner igen mig. Mötet är vackert och hennes tårfyllda ögon och tacksamma ord berör och gör mig varm. Hennes kram bär jag med mig. Några sekunder där två främlingar möts i en världslig kärlek och tiden tycks stanna.
Tack för dina ord och ögon!
28 oktober 2008
Guldvingar skrev jag av mod, styrka och kärlek och det vill jag ge till ER!
Solsken
Frida
Serien startar 6 november 21.30 i TV 2...
Äntligen vill jag skriva min historia
Behov. Jag har äntligen behov av att uttrycka mig genom tangenternas ord. Med bultande hjärta och en stark vilja ska jag kämpa mig igenom den sista tiden av min onormala situation, jag är snart där, jag ser slutet! Jag vill dela med mig av mina tankar och slutspurten till er, behöver gå igenom olika bilder gång på gång. Vill berätta om den nyfunna balansen i obalansen, hur saker har förändrats, nya perspektiv funna och min tillit till livet . Ibland kommer jag bara behöva klaga, få ur mig all sorg, tycka att allt är skit, ibland kommer jag bara att glänsa och glittra. Det finns bra dagar och sämre dagar. Så är mitt liv just nu...En ständig längtan finns där också, längtan efter augusti. Då jag är frisk, då jag tar tillbaka mitt liv, då jag är Frida igen, en Frida utan cancer. En ständig nedräkning, och jag har väldigt bråttom härifrån...
Folk säger att det är mitt livs tuffaste period
Folk säger att de förstår
Ingen kommer någonsin att riktgt förstå
Folk säger att det snart är över
Aldrig har min längtan varit större
