En tanke, hur kan jag svara på alla vackra ord från Er?...
Om jag ska försöka blir det ungefär såhär, Tusen miljoner varma, hjärtliga, största, bultande, glädjetjutande, storartade, ljuvliga, inspirerande, svindlande TACK!
Orden flyger iväg för tacksamheten över livet och ER är större än mitt ordförråd...
Tack för att NI delar med er av era historier, ert livsbagage, era tankar, ord, och ger dem till mig. Det är det här jag tror på så innerligt starkt. Jag öppnar upp och det får dig, min medmänniska att öppna upp, skala av skalet, riva i omslaget, knyta upp den levande eller bortglömda rosetten, och ge och ta...Visst är det så att den som ger får dubbelt upp?! Oj, oj, oj det har jag verkligen fått smaka på och vilken ljuvligt len smak det är!
Här kommer varmaste kramen och glittrande ögon till alla er.
Det var med en märklig känsla jag kröp upp i mammas soffa igår kväll med fruktsalladen i handen, Arons varma hand på mitt ben, kärlekskatten zulu i mitt knä suktandes efter kel och mamms blick från fåtöljen. Det var längesedan vi satt här sist och väntade på Himlen...Inte läskigt denna gången, bara pirrigt och förväntansfullt och ljuvligt över alla oss som har blivit som en liten familj. Många känslor på samma gång och alltid lika sorgset att se Martin med livsgnistan försvinna och Helenas berättelse men min egna lyckokänsla över livet vann åter igen och jag kunde njuta över att hela livet har komprimerats till en enda timme. En betydelsefull timme som visar att livet går vidare. Hur tufft mäniskan har det så fortsätter allt. Det är vackert och obeskrivligt.
Sms hittade till min mobil, kommentarer här, meddelanden på mail och facebook, samtal med bror, finaste Hanna och Amanda och mina ord i telefonen med Lisen, producenten:
- Tänk så mycket kärlek och omtanke vi får just nu, genom tankar och nedskrivna ord. Det är fantastiskt.
1 miljon 175 000 tittare....galet! Kärlek, kärlek, kärlek.
Kroppen ville sova imorse men jag tvingade bort träningsverken som kommer som en självklar vind när det är för mkt runt mig, cyklade till dagiset och tog rollen som vikarierande kökschef. Många fina ord från kollegor och gåvan att vara i nuet från barnen.
- Nu kommer busFrida skrek Linus så fort han såg mig och flera små barnhänder smög in runt min kropp och ville ha en morgon kram. Det ger jag mer än gärna...
- Idag blir det grässoppa med nyckelpigor och smörgås med masksmör och solsken sa jag till dem vid lunch och alla skrek tillbaka NÄHÄÄÄÄÄ...och fnissade nervöst för tänk om det blir det på riktigt. Fantasin och verkligheten är en märklig och fascinerande lagkamrat.
När jag kom hem genom snöflingorna fångades jag av alla vackra och stärkande ord, men sedan kördes känslan över av tröttheten och vann och kroppen med sinnet gick och vilade sig i 1,5 h...Imorgon är ännu en ny dag i det här som kallas livet.
Jag önskar er alla godnatt och tack igen för att ni läser och har följt Himlen kan vänta...
Kärlek
Frida
Här kommer länken till min bok...tjohoo
http://www.svb.se/bokfakta/debutant/frida-darell
Orden flyger iväg för tacksamheten över livet och ER är större än mitt ordförråd...
Tack för att NI delar med er av era historier, ert livsbagage, era tankar, ord, och ger dem till mig. Det är det här jag tror på så innerligt starkt. Jag öppnar upp och det får dig, min medmänniska att öppna upp, skala av skalet, riva i omslaget, knyta upp den levande eller bortglömda rosetten, och ge och ta...Visst är det så att den som ger får dubbelt upp?! Oj, oj, oj det har jag verkligen fått smaka på och vilken ljuvligt len smak det är!
Här kommer varmaste kramen och glittrande ögon till alla er.
Det var med en märklig känsla jag kröp upp i mammas soffa igår kväll med fruktsalladen i handen, Arons varma hand på mitt ben, kärlekskatten zulu i mitt knä suktandes efter kel och mamms blick från fåtöljen. Det var längesedan vi satt här sist och väntade på Himlen...Inte läskigt denna gången, bara pirrigt och förväntansfullt och ljuvligt över alla oss som har blivit som en liten familj. Många känslor på samma gång och alltid lika sorgset att se Martin med livsgnistan försvinna och Helenas berättelse men min egna lyckokänsla över livet vann åter igen och jag kunde njuta över att hela livet har komprimerats till en enda timme. En betydelsefull timme som visar att livet går vidare. Hur tufft mäniskan har det så fortsätter allt. Det är vackert och obeskrivligt.
Sms hittade till min mobil, kommentarer här, meddelanden på mail och facebook, samtal med bror, finaste Hanna och Amanda och mina ord i telefonen med Lisen, producenten:
- Tänk så mycket kärlek och omtanke vi får just nu, genom tankar och nedskrivna ord. Det är fantastiskt.
1 miljon 175 000 tittare....galet! Kärlek, kärlek, kärlek.
Kroppen ville sova imorse men jag tvingade bort träningsverken som kommer som en självklar vind när det är för mkt runt mig, cyklade till dagiset och tog rollen som vikarierande kökschef. Många fina ord från kollegor och gåvan att vara i nuet från barnen.
- Nu kommer busFrida skrek Linus så fort han såg mig och flera små barnhänder smög in runt min kropp och ville ha en morgon kram. Det ger jag mer än gärna...
- Idag blir det grässoppa med nyckelpigor och smörgås med masksmör och solsken sa jag till dem vid lunch och alla skrek tillbaka NÄHÄÄÄÄÄ...och fnissade nervöst för tänk om det blir det på riktigt. Fantasin och verkligheten är en märklig och fascinerande lagkamrat.
När jag kom hem genom snöflingorna fångades jag av alla vackra och stärkande ord, men sedan kördes känslan över av tröttheten och vann och kroppen med sinnet gick och vilade sig i 1,5 h...Imorgon är ännu en ny dag i det här som kallas livet.
Jag önskar er alla godnatt och tack igen för att ni läser och har följt Himlen kan vänta...
Kärlek
Frida
Här kommer länken till min bok...tjohoo
http://www.svb.se/bokfakta/debutant/frida-darell
Himlen kan vänta-ett år senare 8 februari kl 20.00 svt1
Fick ett mail från Svt: s pressansvariga Helena igår som sa att nu ska vi vara beredda på att journalister kan börja ringa oss igen. Oj, vad tiden rusar. Det var inte så längesedan min fina vän producenten Lisen och Anne Lundberg var här med frågor, tankar och kameramannens lins. De intervjuade mig, mams och min käraste Aron, var och hämtade granris uppe i skogen för att få upp svt bilen som körde fast i leran på gården, väntade utanför yogasalen då jag hade glömt mina nycklar och fick med snabb växel köra bort till utlånaren och få andra nycklar, yogapass med sång och acrobatik och många skratt. Jag var helt slut efter den dagen men lycklig och förundrar över att sjukdomen kändes så långt borta. Att det plötsligt var svårt att berätta om den, sist var det så enkelt och självklart för hela mitt liv var sjukdomen.
På fredag ska vi allihopa till skåne, se den nya fortsättningsdokumentären, äta och umgås. Det är lite pirrigt och samtidigt oerhört spännande att bänka sig framför tv:n och ta del av glömda bitar och skärsår.
Livet är märkligt, ibland känns den sjuka Frida som om hon aldrig har funnits och ibland visar min kropp hur tydligt det är att sjuka Frida stundtals vaknar till och hur märkligt den mår efter alla sår. När det är för mycket kan jag fortfarande bli sådär trött att det känns som om jag vill lägga mig ner och dö, hela kroppen vägrar och sinnet är kort och stubintråden är nära. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Så svårt att beskriva. Det känns bokstavligen som om kroppen vill dö. Aldrig så tung som under behandlingen och sorgen men nästan. Ingenting annat spelar någon roll förutom att jag behöver vila och sova. Denna underbara sömn som får kroppens träningsverk att rinna av, hjärtat att pulsa ikapp och sinnet att galoppera bland glada syrsor och nyckelpigor.
En massör sa till mig i vintras att jag måste ta hand om mig och hennes ord vävde in i mig. Det är svårt att ta det lugnt. De allra flesta dagarna rusar jag och orkar det, hur lätt somhelst, ingen som inte vet min histora skulle kunna gissa vad mina pigga ögon varit med om men gränsen är snäv och nära och plötsligt faller jag över. Mina föreläsningar på Stena Line tar mycket energi, fast det är otroligt roligt så kanske jag inte riktigt är där än att klara av det fullt ut. På bussen hem från oslo tänds alltid stubinen och börjar pyra och det är alltid nödvändigt med en vilodag efter. Men jag har klarat det galant, 13 föreläsningar om inspiration, nästan 300 personer har jag mött och igår var förmodligen den sista. Det är alltid skönt att avsluta ett jobb. Att vara klar och nöjd. Min finaste Aron finns där när jag snubblar över kanten, han som betyder mest, som stöttar mig, lyssnar, ger mig det jag behöver ha för att överleva, bäddar ner mig, förstår mig och kroppen. Han som säger till kameralinsen att han gärna skulle ha funnits där under min sjukdom och få stöttat mig. Hur många män skulle säga något sådant? Jag tror de flesta skulle lägga benen på ryggen och trava iväg snabbare än vinden. Men inte Aron. Det är bortom ord att få leva med en sådan människa.
Boken ska filas till en sista gång innan den simmar iväg till tryck. Det känns spännande att sätta mig ner och jobba med den igen. Nu var det flera veckor sedan sist. Den blir fin, jättefin. Min gamla svenska lärare tyckte den var helt fantastisk och imponerande att de flesta texterna är skrivna under några veckor mitt i kaoset. Guldvingar kommer publiceras i mars/april och det blir en ny resa.
Idag ska jag pölsa hem till mamma för att jobba med min hemsida www.fridadarell.se , fila på bokmanuset och jobba med yogakurserna. Det blir mycket yoga nu och det känns underbart. Hela den världen gör att jag känner mig hel, ryggraden älskar hathayogan, andningen för med sig massa inspiration och mantran ger mig en glädje på samma sätt som det bästa tecnoravet, fast i lugnare version.
Jag önskar er alla en trevlig och fin vecka, hoppas att ni tycker om uppföljaren så hörs vi snart igen.
Värme och omtanke
F
Nedan en påminnelse om vår vackra jord med mitt favorit mantra
På fredag ska vi allihopa till skåne, se den nya fortsättningsdokumentären, äta och umgås. Det är lite pirrigt och samtidigt oerhört spännande att bänka sig framför tv:n och ta del av glömda bitar och skärsår.
Livet är märkligt, ibland känns den sjuka Frida som om hon aldrig har funnits och ibland visar min kropp hur tydligt det är att sjuka Frida stundtals vaknar till och hur märkligt den mår efter alla sår. När det är för mycket kan jag fortfarande bli sådär trött att det känns som om jag vill lägga mig ner och dö, hela kroppen vägrar och sinnet är kort och stubintråden är nära. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Så svårt att beskriva. Det känns bokstavligen som om kroppen vill dö. Aldrig så tung som under behandlingen och sorgen men nästan. Ingenting annat spelar någon roll förutom att jag behöver vila och sova. Denna underbara sömn som får kroppens träningsverk att rinna av, hjärtat att pulsa ikapp och sinnet att galoppera bland glada syrsor och nyckelpigor.
En massör sa till mig i vintras att jag måste ta hand om mig och hennes ord vävde in i mig. Det är svårt att ta det lugnt. De allra flesta dagarna rusar jag och orkar det, hur lätt somhelst, ingen som inte vet min histora skulle kunna gissa vad mina pigga ögon varit med om men gränsen är snäv och nära och plötsligt faller jag över. Mina föreläsningar på Stena Line tar mycket energi, fast det är otroligt roligt så kanske jag inte riktigt är där än att klara av det fullt ut. På bussen hem från oslo tänds alltid stubinen och börjar pyra och det är alltid nödvändigt med en vilodag efter. Men jag har klarat det galant, 13 föreläsningar om inspiration, nästan 300 personer har jag mött och igår var förmodligen den sista. Det är alltid skönt att avsluta ett jobb. Att vara klar och nöjd. Min finaste Aron finns där när jag snubblar över kanten, han som betyder mest, som stöttar mig, lyssnar, ger mig det jag behöver ha för att överleva, bäddar ner mig, förstår mig och kroppen. Han som säger till kameralinsen att han gärna skulle ha funnits där under min sjukdom och få stöttat mig. Hur många män skulle säga något sådant? Jag tror de flesta skulle lägga benen på ryggen och trava iväg snabbare än vinden. Men inte Aron. Det är bortom ord att få leva med en sådan människa.
Boken ska filas till en sista gång innan den simmar iväg till tryck. Det känns spännande att sätta mig ner och jobba med den igen. Nu var det flera veckor sedan sist. Den blir fin, jättefin. Min gamla svenska lärare tyckte den var helt fantastisk och imponerande att de flesta texterna är skrivna under några veckor mitt i kaoset. Guldvingar kommer publiceras i mars/april och det blir en ny resa.
Idag ska jag pölsa hem till mamma för att jobba med min hemsida www.fridadarell.se , fila på bokmanuset och jobba med yogakurserna. Det blir mycket yoga nu och det känns underbart. Hela den världen gör att jag känner mig hel, ryggraden älskar hathayogan, andningen för med sig massa inspiration och mantran ger mig en glädje på samma sätt som det bästa tecnoravet, fast i lugnare version.
Jag önskar er alla en trevlig och fin vecka, hoppas att ni tycker om uppföljaren så hörs vi snart igen.
Värme och omtanke
F
Nedan en påminnelse om vår vackra jord med mitt favorit mantra
God Fortsättning...
och jag hoppas att allt du önskar dig blir uppfyllt under detta året...
Jag önskar mig ett år med god hälsa, spännande möten, mer yoga, mer lärande och utveckling, fler mjuka kärlekssögonblick, lätt kropp, mer disciplin, mer frid på jorden, fler stjärnfall på himmelen, fler öppna hjärtan hos alla, mer mirakel...fler andetag av lycka!
Under julhelgen var jag i Hälsingslands urskogar...vackra långa smala granar som sträckte sig högt mot solen och de runda molnen, varje snökristall bildade egna mönster som i sin tur skapade ett lager av vacker vit yvig kraftfull bomull och trädens prakfullhet sa mig att de var alldeles nöjda med sin tillvaro. Och Visst såg de så fridfulla ut att deras frid hoppade in i mig och plötsligt för en stund så blev jag kompis med döden. Sådär mycket kompis att jag kände att om jag ska dö kan jag göra det här och nu...
Jag tycker om den känslan...när den läskiga dödsrädslan försvinner, gräver ner sig själv, slår knut på sig själv, rusar bort från mig och mitt bultande hjärta.
Jag stod där länge och njöt av friden inombords, ända till vindarna blev kalla och blåste in genom jackan och tröjorna och satte sig längs min ryggrad och kinderna värkte. Sen tänkte jag att det är mycket roligare att vara här och LEVA, jag tackade granarna och pulsade vidare genom nysnön med en lätt själ.
Jag har suttit med min bok i dagarna. Den börjar bli riktigt fin. Jag har skrivit inledning och filat på mitt förord och efterord. Ibland tror jag att orden har försvunnit från mig, att det ska bli svårt att skriva men så fort jag sätter mig ner, funderar och lägger fingertopparna mot tangenterna så rusar hela mitt jag. Just då älskar jag att skriva, att smida meningarna tills de är precis som jag vill ha dem. Förklara, beskriva, berätta, dela, visa vem jag är.
När jag gick i nian hade min skola och en annan skola en novelltävling. Förstapris var 1000 kr. Vi skulle alla skriva mot droger. Jag bestämde direkt att min novell skulle vara sorgsen, att den skulle sluta just när hjärtat skrek av sorg och att allt hade gått fel...
Jag vann den tävlingen och min svenska lärare kramade mig hårt mellan mina tårar och skratt. Min fina svenska lärare. Hon som alltid var sådär cool, respektingivande och med ett stort varmt hjärta...
När jag var sjuk såg jag henne i Haga, jag ville sååå himlans gärna gå fram och prata med henne...jag stod länge och funderade, tog ett steg framåt med min kortisonsvullna kropp, tog ett steg bakåt med mitt runda hårlösa ansikte...tillslut vände hon på klacken och jag stod kvar och skämdes över hur min tillvaro var. Det hade blivit för tungt att visa mig så för henne...jag är säker på att båda hade börjat gråta! Jag hade iaf gråtit över att visa mig sådär...
I torsdags satte jag foten över hennes tröskel med manuset under armen och fick en stor varm kram. Hon fick hela min bok, ett utkast vars tyngd jag reflekterade över när jag promenerade i stan och tänkte..wow...det här är min bok....Hon ska läsa mina texter, min bok och nästa vecka när vi ses igen ska hon ge mig feedback. Det känns bara fint och jag är glad i henne!
Nästa vecka börjar en ny disciplin; gå upp tidigt och praktisera yoga. Jag har svårt för disciplinen, det är mkt skönare att värma mig i sängens varma hud MEN jag ska verkligen försöka. Jag vet hur skön min kropp och mitt sinne känns efter morgonens guldstund och att dagen på nåt konstigt vis känns fulländad när jag trotsar mitt varma täcke.
Disciplin. Jag tror det är bland det svåraste i mitt liv. På yogautbildningen var det bara att gå upp kl fem fast solen fortfarande sov, där fanns inte ordet sovmorgon och visst var det stundtals tungt och många gånger slumrade jag till under meditationen...ibland när sömnvärlden kallade extra mycket på mig la jag mig ner...fast man absolut inte fick...och lät ögonlocken bli tunga och svävade iväg för att sedan väckas av min bästa kompis Leanne redo för ett två timmars fysiskt pass....
Men 2010 ska jag bli bättre på disciplin. Jag ska iaf försöka!
Natti natti
Frida
Jag önskar mig ett år med god hälsa, spännande möten, mer yoga, mer lärande och utveckling, fler mjuka kärlekssögonblick, lätt kropp, mer disciplin, mer frid på jorden, fler stjärnfall på himmelen, fler öppna hjärtan hos alla, mer mirakel...fler andetag av lycka!
Under julhelgen var jag i Hälsingslands urskogar...vackra långa smala granar som sträckte sig högt mot solen och de runda molnen, varje snökristall bildade egna mönster som i sin tur skapade ett lager av vacker vit yvig kraftfull bomull och trädens prakfullhet sa mig att de var alldeles nöjda med sin tillvaro. Och Visst såg de så fridfulla ut att deras frid hoppade in i mig och plötsligt för en stund så blev jag kompis med döden. Sådär mycket kompis att jag kände att om jag ska dö kan jag göra det här och nu...
Jag tycker om den känslan...när den läskiga dödsrädslan försvinner, gräver ner sig själv, slår knut på sig själv, rusar bort från mig och mitt bultande hjärta.
Jag stod där länge och njöt av friden inombords, ända till vindarna blev kalla och blåste in genom jackan och tröjorna och satte sig längs min ryggrad och kinderna värkte. Sen tänkte jag att det är mycket roligare att vara här och LEVA, jag tackade granarna och pulsade vidare genom nysnön med en lätt själ.
Jag har suttit med min bok i dagarna. Den börjar bli riktigt fin. Jag har skrivit inledning och filat på mitt förord och efterord. Ibland tror jag att orden har försvunnit från mig, att det ska bli svårt att skriva men så fort jag sätter mig ner, funderar och lägger fingertopparna mot tangenterna så rusar hela mitt jag. Just då älskar jag att skriva, att smida meningarna tills de är precis som jag vill ha dem. Förklara, beskriva, berätta, dela, visa vem jag är.
När jag gick i nian hade min skola och en annan skola en novelltävling. Förstapris var 1000 kr. Vi skulle alla skriva mot droger. Jag bestämde direkt att min novell skulle vara sorgsen, att den skulle sluta just när hjärtat skrek av sorg och att allt hade gått fel...
Jag vann den tävlingen och min svenska lärare kramade mig hårt mellan mina tårar och skratt. Min fina svenska lärare. Hon som alltid var sådär cool, respektingivande och med ett stort varmt hjärta...
När jag var sjuk såg jag henne i Haga, jag ville sååå himlans gärna gå fram och prata med henne...jag stod länge och funderade, tog ett steg framåt med min kortisonsvullna kropp, tog ett steg bakåt med mitt runda hårlösa ansikte...tillslut vände hon på klacken och jag stod kvar och skämdes över hur min tillvaro var. Det hade blivit för tungt att visa mig så för henne...jag är säker på att båda hade börjat gråta! Jag hade iaf gråtit över att visa mig sådär...
I torsdags satte jag foten över hennes tröskel med manuset under armen och fick en stor varm kram. Hon fick hela min bok, ett utkast vars tyngd jag reflekterade över när jag promenerade i stan och tänkte..wow...det här är min bok....Hon ska läsa mina texter, min bok och nästa vecka när vi ses igen ska hon ge mig feedback. Det känns bara fint och jag är glad i henne!
Nästa vecka börjar en ny disciplin; gå upp tidigt och praktisera yoga. Jag har svårt för disciplinen, det är mkt skönare att värma mig i sängens varma hud MEN jag ska verkligen försöka. Jag vet hur skön min kropp och mitt sinne känns efter morgonens guldstund och att dagen på nåt konstigt vis känns fulländad när jag trotsar mitt varma täcke.
Disciplin. Jag tror det är bland det svåraste i mitt liv. På yogautbildningen var det bara att gå upp kl fem fast solen fortfarande sov, där fanns inte ordet sovmorgon och visst var det stundtals tungt och många gånger slumrade jag till under meditationen...ibland när sömnvärlden kallade extra mycket på mig la jag mig ner...fast man absolut inte fick...och lät ögonlocken bli tunga och svävade iväg för att sedan väckas av min bästa kompis Leanne redo för ett två timmars fysiskt pass....
Men 2010 ska jag bli bättre på disciplin. Jag ska iaf försöka!
Natti natti
Frida
Inspiration från Er...
...och en fin känsla hos mig av att vara välkommen och önskad. Tack fina er...jag känner mig väntad:)
Det har hänt så mycket, tiden innehåller så många olika färger, intryck att jag nog får berätta lite då och då...samtidigt rullar livet sin gilla gång med mycket kärlek och stillhet. Många timmar av bara vara, rå om mig själv, fokusera på det som är viktigt, yoga, nya insikter och upplevelser.
I förrgår skrev jag klart mitt förord och efterord på min fina Frida bok. Jag tillägnade den till alla som på något sätt kämpar för sin tillvaro. Tänk, att den blir publicerad i mars. Det är galet fantastiskt och när jag läser alla mina texter är det som om det handlar om någon annan. För aldrig att den kan handla om mig, eller?
Jag förundras ännu en gång över hur jag fann styrkan, glimten i ögat, humorn, viljan, det goda i det onda, ljuset långt borta...hur jag aldrig tappade tron på ett fortsatt liv eller en vanlig Frida.
Jobbet med boken har stundtals fört mig tillbaka, fast jag är otrolig på att leva i nuet, och kanske är det så att det fortfarande är en process. För det mesta slumrandes men ibland skär den till och lika snabbt som framtiden en dag blir till nuet när man väl är framme tar den mig tillbaka till det obekväma förflutna. Då gäller det att stå ut i stunden och genom ett djupt andetag genomleva allt som pågår för att i nästa andetag fångas tillbaka till verkligheten. Till den Frida jag är idag, med ärren som livskarta och en ny gåva.
Jag har många framtida mål och drömmar...livet flyter som i en lätt flod..och jag vet att det är bättre att sikta mot solen och hellre stöta i örnen än att sikta på örnen och slå i stenen...
Jag känner mig ödmjuk inför livet och älskar att skapa min egna framtid och manus. För några månader var jag och min käraste A på Snatam Kaur och efter den konserten blev jag än mer ödmjuk och tacksam och lugnet håller i soig varje gång jag lyssnar på hennes musik. Detta vill jag ge till Er som godnatt känsla. Lyssna och njut, men först en saga:
"Det var en gång ett folk så syndfullt och fördärvat att det hade slarvat bort all vishet, och en dag kände vishetens fader att han ville gömma henligheten till framgång och lycka någonstans så att människan aldrig skulle finna den igen. han samlade ihop sitt råd och den första mannen sa:
Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt ner i jorden. vishetens fader funderade en stund men svarade att nä, det går inte för människan kommer gräva och gräva och finna hemligheten. En annan herre sa: Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka i det djupaste av alla hav. Vishetens fader funderade en stund innan han svarade, nä, det kommer inte gå, för människan kommer dyka lång ner och finna hemligheten. Den tredje mannen sa: NU vet jag, vi gömmer hemligheten högts uppe på det högsta berg. Vishetens fader funderade en stund men sa, nä det går inte, människan kommer klättra upp och finna hemligheten.
- Vi ger upp utbrast männen. Vi kan varken gömma hemligheten på land eller hav.
Så funderade vishetens fader en stund och sa sedan:
- Vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt inne i människan för där kommer hon aldrig att leta"
Godnatt på er och ta hand om er...
Det har hänt så mycket, tiden innehåller så många olika färger, intryck att jag nog får berätta lite då och då...samtidigt rullar livet sin gilla gång med mycket kärlek och stillhet. Många timmar av bara vara, rå om mig själv, fokusera på det som är viktigt, yoga, nya insikter och upplevelser.
I förrgår skrev jag klart mitt förord och efterord på min fina Frida bok. Jag tillägnade den till alla som på något sätt kämpar för sin tillvaro. Tänk, att den blir publicerad i mars. Det är galet fantastiskt och när jag läser alla mina texter är det som om det handlar om någon annan. För aldrig att den kan handla om mig, eller?
Jag förundras ännu en gång över hur jag fann styrkan, glimten i ögat, humorn, viljan, det goda i det onda, ljuset långt borta...hur jag aldrig tappade tron på ett fortsatt liv eller en vanlig Frida.
Jobbet med boken har stundtals fört mig tillbaka, fast jag är otrolig på att leva i nuet, och kanske är det så att det fortfarande är en process. För det mesta slumrandes men ibland skär den till och lika snabbt som framtiden en dag blir till nuet när man väl är framme tar den mig tillbaka till det obekväma förflutna. Då gäller det att stå ut i stunden och genom ett djupt andetag genomleva allt som pågår för att i nästa andetag fångas tillbaka till verkligheten. Till den Frida jag är idag, med ärren som livskarta och en ny gåva.
Jag har många framtida mål och drömmar...livet flyter som i en lätt flod..och jag vet att det är bättre att sikta mot solen och hellre stöta i örnen än att sikta på örnen och slå i stenen...
Jag känner mig ödmjuk inför livet och älskar att skapa min egna framtid och manus. För några månader var jag och min käraste A på Snatam Kaur och efter den konserten blev jag än mer ödmjuk och tacksam och lugnet håller i soig varje gång jag lyssnar på hennes musik. Detta vill jag ge till Er som godnatt känsla. Lyssna och njut, men först en saga:
"Det var en gång ett folk så syndfullt och fördärvat att det hade slarvat bort all vishet, och en dag kände vishetens fader att han ville gömma henligheten till framgång och lycka någonstans så att människan aldrig skulle finna den igen. han samlade ihop sitt råd och den första mannen sa:
Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt ner i jorden. vishetens fader funderade en stund men svarade att nä, det går inte för människan kommer gräva och gräva och finna hemligheten. En annan herre sa: Jag vet, vi gömmer hemligheten till framgång och lycka i det djupaste av alla hav. Vishetens fader funderade en stund innan han svarade, nä, det kommer inte gå, för människan kommer dyka lång ner och finna hemligheten. Den tredje mannen sa: NU vet jag, vi gömmer hemligheten högts uppe på det högsta berg. Vishetens fader funderade en stund men sa, nä det går inte, människan kommer klättra upp och finna hemligheten.
- Vi ger upp utbrast männen. Vi kan varken gömma hemligheten på land eller hav.
Så funderade vishetens fader en stund och sa sedan:
- Vi gömmer hemligheten till framgång och lycka långt inne i människan för där kommer hon aldrig att leta"
Godnatt på er och ta hand om er...
Ord från en svunnen jag
Så kommer tanken att börja blogga igen. Att berätta om mitt liv, tankar, känslor, återhämtning, nya perspektiv, allt jag lär mig, vackra starka möten. En vilja att dela med mig för jag tror på stunden när hjärtat öppnar upp, när ljuset i själen vaknar, när det osagda blir formade till meningar, där mellanrummet skapar en tillit och gemenskap. Där jag kommer lite närmre Dig, min medmänniska. Dig som jag delar syret med, jorden vi trampar på, solen vi får styrka ifrån, vindarna som renar oss, blickarna som stärker oss. Som säger att du och jag är likadana...vi bär bara olika perspektiv och sanningar. Vi bär olika ärr och livskartor men våra ögon tystnar aldrig.
Som stjärnor kan vi lysa
Om vi bara vågar
Följa våra drömmar och inre längtan
Våga falla och känna tilliten till livet
"Come to the edge
It´s to high
Come to the edge
We might fall
Come to the edge
So they came and he pushed and they flew"
Frida
Äntligen internationell chakra yoga lärare:)
Tre månader i djungeln och yogahallen. Många tidiga mornar och sena nätter.
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Inom kort kommer en hälsning och några ord...
Tack för att ni fortfarande kikar in då och då:)
Sand mellan tarna...
Jag ser att vissa fortfarande ar har inne sa jag vill beratta att jag ar pa andra sidan jorden pa en paradiso med vackra strander och turkosblatt hav. Pa tisdag borjar min intensiva yoga lararutbildning och jag blir allt mer peppad. Vet att det blir intensivt och larorikt och att jag kommer utmanas att vanda upp och ner pa mig sjalv...
Kroppen alskar klimatet och svetten rinner i mina morgon solhalsningar pa stranden och jag njuter av livet i allra hogsta grad...
till sommaren ska jag skriva klart min bok i Sverige och om allting flyter ar den klar innan arets slut!! Allting har sin tid och jag ar overtygad om att min historia kommer glansa och skanka en eftertanke!
Ta hand om Er allihopa
HAr kommer massa solsken
Frida
Kroppen alskar klimatet och svetten rinner i mina morgon solhalsningar pa stranden och jag njuter av livet i allra hogsta grad...
till sommaren ska jag skriva klart min bok i Sverige och om allting flyter ar den klar innan arets slut!! Allting har sin tid och jag ar overtygad om att min historia kommer glansa och skanka en eftertanke!
Ta hand om Er allihopa
HAr kommer massa solsken
Frida
Solen i sikte!
Ett bultande varmt tack, tack, tack för alla kommentarer! Orden värmer som solen...
Fint att ta del av era tankar som är sjuka eller har varit sjuka och även Ni andra och underbart att läsa mellan raderna att hoppet finns där. Ibland funderar jag på vad människan inte klarar av?!
Jag är så oerhört glad och tacksam för att jag får möjligheten att medverka i "Himlen kan vänta", kanske kan mitt skratt eller tårar stärka någon, inspirera, skapa en samhörighet , förståelse, spänna en tanke mellan okända människor?!
Jag tror att om jag öppnar upp, vågar visa vem jag är, har tillit till livet, till andra människor, ger kärlek så gör också min medmänniska det. Jag tror på en vacker spiral som gör att världens gråskalor mattas och färgläggs. Jag tror på ett oss!
Igår:
Jag hoppar ur taxin på Brännö och med vita fingertoppar inunder vantarna som alltid påminner mig om livets skörhet, ( en eftersläpande biverkan av cellgifterna) knackar jag på huset. Jag känner mig stark men är beredd på att hjärtat kanske plötsligt hänger i sköra trådar. Jag ska möta en grupp unga människor som lever eller har levt med cancer.
Jag minns min reaktion i våras då jag plötsligt oförberedd rusade på en kille på Sahlgrenska, han utan hår, blek, med sin mamma bredvid sig och systerns ord om att han skulle gå upp till avdelning 51 men att han förmodligen inte skulle få beh. för att hans vita blodkroppar var för låga.
Den känslan i min kropp just då! Som om min lätta kropp blev till en tung pöl som rann ut på det gröna golvet. Jag kände så oerhört mycket för honom och i min tanke ville jag fånga honom under armen och viska i hans öra " låt oss flyga iväg och komma tillbaka när du är frisk". Jag gjorde aldrig det. Jag blev istället illamående.
Gruppen igår var helt fantastisk. En fin och vacker stund där vi delade erfarenheter, tankar och känslor. En stund av kämparögon och insikter. En stund där vi kände igen oss i varandra. Ibland fick jag frågor som jag inte funderat över men orden satte färg på känslan.
När vi kramas hejdå är jag övertygad om att livet vill möta dem med ömhet och göra dem friska!
Imorgon kväll är det ett nytt avsnitt av Himlen kan vänta.
Serien som handlar om livets djupaste skavsår men som har den största dosen av kärlek. Första gången jag såg programmen grät jag varje gång jag var i bild, kanske för att de vackra bilderna och en levnadsglad Frida gjorde det så sorgligt, kanske förundrades jag hur skrattet kunde vara så nära i det tunga, kanske för styrkan, kanske för att jag ibland tyckte synd om mig nu i efterhand, kanske för att jag är så överlycklig att det är över?!
Ta hand om er själva och varandra!
Frida
Fina vi i Himlen kan vänta och fina Ni!
Om mina tankar hade vingar skulle de flyga till Er, George, Martin, Susanne och Henrik och alla era nära!
jag tänker på er varje dag! Vackra, starka människor.
Varje dag slår mitt hjärta varmt i innerlig tacksamhet över livet.
Så många blickar, så många samförstånd, så många som är berörda. Livet är märkligt och orättvist.
Kvinnan på tåget säger att hon känner igen mig. Mötet är vackert och hennes tårfyllda ögon och tacksamma ord berör och gör mig varm. Hennes kram bär jag med mig. Några sekunder där två främlingar möts i en världslig kärlek och tiden tycks stanna.
Tack för dina ord och ögon!
jag tänker på er varje dag! Vackra, starka människor.
Varje dag slår mitt hjärta varmt i innerlig tacksamhet över livet.
Så många blickar, så många samförstånd, så många som är berörda. Livet är märkligt och orättvist.
Kvinnan på tåget säger att hon känner igen mig. Mötet är vackert och hennes tårfyllda ögon och tacksamma ord berör och gör mig varm. Hennes kram bär jag med mig. Några sekunder där två främlingar möts i en världslig kärlek och tiden tycks stanna.
Tack för dina ord och ögon!
28 oktober 2008
I väntan på dokumentärserien " Himlen kan vänta" tar jag bort inläggen på bloggen. Min förhoppning är att Guldvingar blir till en bok, en bok som skildrar min tid som cancersjuk. Jag vill dela med mig till andra, skapa en tanke, en känsla, ett ljus i mörkret, hjälpa någon att fånga hoppet som långsamt rinner av.
Guldvingar skrev jag av mod, styrka och kärlek och det vill jag ge till ER!
Solsken
Frida
Serien startar 6 november 21.30 i TV 2...
Guldvingar skrev jag av mod, styrka och kärlek och det vill jag ge till ER!
Solsken
Frida
Serien startar 6 november 21.30 i TV 2...
Äntligen vill jag skriva min historia
Behov. Jag har äntligen behov av att uttrycka mig genom tangenternas ord. Med bultande hjärta och en stark vilja ska jag kämpa mig igenom den sista tiden av min onormala situation, jag är snart där, jag ser slutet! Jag vill dela med mig av mina tankar och slutspurten till er, behöver gå igenom olika bilder gång på gång. Vill berätta om den nyfunna balansen i obalansen, hur saker har förändrats, nya perspektiv funna och min tillit till livet . Ibland kommer jag bara behöva klaga, få ur mig all sorg, tycka att allt är skit, ibland kommer jag bara att glänsa och glittra. Det finns bra dagar och sämre dagar. Så är mitt liv just nu...En ständig längtan finns där också, längtan efter augusti. Då jag är frisk, då jag tar tillbaka mitt liv, då jag är Frida igen, en Frida utan cancer. En ständig nedräkning, och jag har väldigt bråttom härifrån...
Folk säger att det är mitt livs tuffaste period
Folk säger att de förstår
Ingen kommer någonsin att riktgt förstå
Folk säger att det snart är över
Aldrig har min längtan varit större
