Guldvingar

idag och det gäller att komma ihåg solskenet inom mig. Min Aron har börjat läsa medicinsk introduktion på distans, och jag sitter bredvid som en igel och vill lära mig allt. Det är spännande att jämföra min yogavärld med den här världens forskningsstudier och tankar, samt gnugga ihop det med min egna sjukhuserfarenhet och utveckla min kunskap om kroppen, hjärnan och sinnet.
Idag var seminariet om cancer. Det går ganska bra att lyssna på det, fast det skär i hjärtat när handledaren säger att man ska lita på att kroppen tar hand om en...Att kroppen har en stor förmåga att eliminera det som inte är bra.
Hur ska vi kunna lita på kroppen när vi inte lever i balans?
Hur ska vi kunna lite på vår egna kropp när vi bor bland avgaser, plaster, och andra cancerframkallande gifter?
Hur ska vi kunna lita på kroppen när vi har tappat bort det naturliga?
Jag märker att jag blir lite irriterad, jag visste nog egentligen att det fortfarande bränns att höra cancerresonemang, forskning och dylikt...men tack och lov är det tusen ggr bättre än för 2 år sedan. Då tog jag allt personligt.
I yogan är jag skolad i att syret är vårt frästa försvar mot alla sjukdomar. Syret stärker vårt immunförsvar, det renar blodet, det ger oss prana, (livskraft) mm och cancer kan inte bildas i en kropp som är tillräckligt syresatt. Det finns även västerländsk forskning på detta. Vårt problem är att vi inte syresätter oss, vi har aldrig lärt oss att andas med hela delarna av lungorna. De flesta av oss använder en tiondel av vår lungkapacitet, en tiondel?!
Ofta andas vi ytligt och ofta håller vi andan, när vi blir rädda, förvånande, överrumplade, glada mm...med andra ord så syresätter vi oss inte tillräckligt. Det i kombination med en livsstil som inte är i balans skapar naturligtvis en obalans i kroppen. Jag har alltid varit hög på livet, varit lycklig och haft mycket kärlek i mitt liv, alltså har jag haft goda livsstilsfaktorer, ändå fick jag cancer! Men har jag syresatt mig själv?

Snart ska jag ta mig till e ö utanför Göteborg och träffa en ung cancergrupp. Jag ska visa min egna film "Längtan är min resa" från min sjukdomstid och därefter öppnar jag upp för ett samtal med gruppen. Jag har gjort detta två gånger tidigare och det är otroligt givande. Jag kommer dit som en solstråle, som en överlevare, som har gjort samma resa som de, som har känt dödens fingrar i nacken, som förstår var de pratar om. Det blir alltid en blandning av skratt och tårar. Det blir ett rening, bearbetning för alla oss inblandade.
Idag känner jag att det är extra viktigt att suga in solens energi till varenda cell i min kropp, att dra djupa andetag på landet, att le inombords till mitt hjärta och själ, att känna att jag är FRISK, att veta att jag är frisk...Ibland är det så, inte ofta, idag är en sådan dag...

Ibland förundras jag över känslan att leva, hur lugnet kan flöda likt ett vattendrag, hur kärleken kan blåsa som en bris genom alla mina celler, organ och smyga sig in i det varmaste härtat...Raising in love...Ibland försvinner jag helt in i en mjuk känsla, in i yogavärlden och den känns som en len solmogen mango, fräsch, söt, får hela mig att njuta av hela sinnet, som om jag andas inspiration och nöjdsamhet...skapar känslan av att vi alla är ett...

Jag har en förmåga att ibland göra allt annat än jag ska göra, det beror på vilka känsla min kropp har eller letar efter. Förr, när jag var en liten tjej bakade jag alltid då det var dags att göra läxor. Jag fann lugnet och friden i att blanda ingredienserna, röra bland mjöl och socker, vanilj och kakao, dofta ner i den röda bunkern, njuta av att någonting skapas. Jag älskar fortfarande att baka. Det ger mig den där mjuka känslan av att allt ordnar sig...om jag bara hinner baka.
Idag bakar jag inte lika mycket, kanske för att jag äter nyttigare och yogan gör för varje pass att kroppen bli mindre och mindre sugen på sötsaker. Idag blir det istället att jag skriver när jag egentligen ska göra andra saker...som nu när jag egentligen ska planera lördagens yogakurs. Men snart ska sjunka ner på mage inne i vardagsrummet på den mjuka mattan, sprida ut alla mina papper, tankar, tips och fundera och forma ett skönt och givande pass. Jag arbetar alltid bäst så...det blir lätt kaos runt mig och ingen människa kan komma fram i röran men på nåt märkligt sätt finner jag lugnet i kaoset...

Igår var jag klar med den nuvarande bearbetningen av manuset till Guldvingar och det var med en stor lättnad jag mailade iväg det till förläggaren. Imorgon ska jag sträckläsa hela boken och se vilken känsla jag får...Det ska bli spännande! På ett sätt tycker jag om att jobba med den, gå in i känslan, smaken, lukten, minnena, sjukdomstiden, den dåvarande Frida, allt det jobbiga som samtidigt speglar det vackra jag fann i stundens hetta...ibland glömmer jag av den Frida jag var när jag var sjuk och det är underbart att läsa om livsglädjen som spränger sig igenom vissa texter, och förmågan jag hade att vända det mesta till någon lärdom. MEN, ibland när jag läser en text räcker det med ett ord eller att jag blundar så är hela den fruktansvärda scenen framför mig, i mig, under mig, inom mig...så nära och så läskigt att jag än en gång inser att jag aldrig kommer glömma den tiden i mitt liv. Jag tror att det blir ännu en omedveten bearbetning varje gång jag läser orden.
Nu ropar matten på mig och det är dags att börja planera...
Jag önskar er alla en fin dag, hoppas någon av er har fått snöglittret som fanns här på västkusten igår men som vinden har tagit...

Ett nytt andetag och snöflingorna faller lätt till marken, de svävar fram och jag sitter innanför väggarna med ett tänt ljus, röda rosor, en förkyld snok och planer på att jobba med boken. Idag är det svårt, jag satt hela dagen igår, i min värld är boken klar, den är ärlig, rak, stark, utlämnande, äkta, den beskriver en acceptans mitt i kaoset, ibland skapar den gåshud, skratt och tårar. Den är Fridas, min värld, precis så som det var. Inga tillägg eller förklaringar. Jag skrev den i kaoset, mitt bland ångest och poesi, ibland måste läsaren läsa mellan raderna eller med hjärtat.
Min förläggare och jag ser boken från olika perspektiv, vi har olika ramar, olika regnbågar inom oss, olika sätt att se på livet...olika sätt att se på enkelheten och djupet i boken. Imorgon ska jag berätta för henne om min bok, om min värld, det känns lite jobbigt men mest känns det viktigt att sträva för något som är jag ända ut i fingertopparna och förhoppningsvis möts vi någonstans i mitten. Det är ju mitt konstnärliga verk.
Idag svävar jag lätt iväg ute på youtube, yoga tricks, övningar, sånger, musik, och klipp...som får hjärtat att smulas sönder av glädje...
Fyra yogaklasser har jag denna veckan så min förkylningen måste blåsa ut genom våra tunna väggar snabbare än mellanrummen i fåglarnas sång. Vad jag älskar att röra kroppen, andas och bli så där medveten om min kropp och sinne. Att få se människors ögon glittra efter en klass får alla mina inre syrsor att hoppa och spela än mer av glädje. I veckan hade jag 20 personer i klassen och jag är så glad över alla folk som tar sig tid för sig själva att fnisset fångar mig flera gånger. Men det gör inget. Av skratt bli man också fri och glad.

Jag är fortfarande förundrad och överumplad av alla era fina kommentarer, tusen miljoner tack igen. Det är så fint att läsa hur uppskattad serien är, och vi som personer.
Jag önskar er alla en fin dag och tack för att ni följer min blogg:)
Kärlek till er
Frida

Om jag ska försöka blir det ungefär såhär, Tusen miljoner varma, hjärtliga, största, bultande, glädjetjutande, storartade, ljuvliga, inspirerande, svindlande TACK!
Orden flyger iväg för tacksamheten över livet och ER är större än mitt ordförråd...
Tack för att NI delar med er av era historier, ert livsbagage, era tankar, ord, och ger dem till mig. Det är det här jag tror på så innerligt starkt. Jag öppnar upp och det får dig, min medmänniska att öppna upp, skala av skalet, riva i omslaget, knyta upp den levande eller bortglömda rosetten, och ge och ta...Visst är det så att den som ger får dubbelt upp?! Oj, oj, oj det har jag verkligen fått smaka på och vilken ljuvligt len smak det är!
Här kommer varmaste kramen och glittrande ögon till alla er.

Det var med en märklig känsla jag kröp upp i mammas soffa igår kväll med fruktsalladen i handen, Arons varma hand på mitt ben, kärlekskatten zulu i mitt knä suktandes efter kel och mamms blick från fåtöljen. Det var längesedan vi satt här sist och väntade på Himlen...Inte läskigt denna gången, bara pirrigt och förväntansfullt och ljuvligt över alla oss som har blivit som en liten familj. Många känslor på samma gång och alltid lika sorgset att se Martin med livsgnistan försvinna och Helenas berättelse men min egna lyckokänsla över livet vann åter igen och jag kunde njuta över att hela livet har komprimerats till en enda timme. En betydelsefull timme som visar att livet går vidare. Hur tufft mäniskan har det så fortsätter allt. Det är vackert och obeskrivligt.
Sms hittade till min mobil, kommentarer här, meddelanden på mail och facebook, samtal med bror, finaste Hanna och Amanda och mina ord i telefonen med Lisen, producenten:
- Tänk så mycket kärlek och omtanke vi får just nu, genom tankar och nedskrivna ord. Det är fantastiskt.
1 miljon 175 000 tittare....galet! Kärlek, kärlek, kärlek.

Kroppen ville sova imorse men jag tvingade bort träningsverken som kommer som en självklar vind när det är för mkt runt mig, cyklade till dagiset och tog rollen som vikarierande kökschef. Många fina ord från kollegor och gåvan att vara i nuet från barnen.
- Nu kommer busFrida skrek Linus så fort han såg mig och flera små barnhänder smög in runt min kropp och ville ha en morgon kram. Det ger jag mer än gärna...
- Idag blir det grässoppa med nyckelpigor och smörgås med masksmör och solsken sa jag till dem vid lunch och alla skrek tillbaka NÄHÄÄÄÄÄ...och fnissade nervöst för tänk om det blir det på riktigt. Fantasin och verkligheten är en märklig och fascinerande lagkamrat.
När jag kom hem genom snöflingorna fångades jag av alla vackra och stärkande ord, men sedan kördes känslan över av tröttheten och vann och kroppen med sinnet gick och vilade sig i 1,5 h...Imorgon är ännu en ny dag i det här som kallas livet.
Jag önskar er alla godnatt och tack igen för att ni läser och har följt Himlen kan vänta...
Kärlek
Frida
Här kommer länken till min bok...tjohoo
http://www.svb.se/bokfakta/debutant/frida-darell

Fick ett mail från Svt: s pressansvariga Helena igår som sa att nu ska vi vara beredda på att journalister kan börja ringa oss igen. Oj, vad tiden rusar. Det var inte så längesedan min fina vän producenten Lisen och Anne Lundberg var här med frågor, tankar och kameramannens lins.  De intervjuade mig, mams och min käraste Aron, var och hämtade granris uppe i skogen för att få upp svt bilen som körde fast i leran på gården, väntade utanför yogasalen då jag hade glömt mina nycklar och fick med snabb växel köra bort till utlånaren och få andra nycklar, yogapass med sång och acrobatik och många skratt. Jag var helt slut efter den dagen men lycklig och förundrar över att sjukdomen kändes så långt borta. Att det plötsligt var svårt att berätta om den, sist var det så enkelt och självklart för hela mitt liv var sjukdomen.
På fredag ska vi allihopa till skåne, se den nya fortsättningsdokumentären, äta och umgås. Det är lite pirrigt och samtidigt oerhört spännande att bänka sig framför tv:n och ta del av glömda bitar och skärsår.
Livet är märkligt, ibland känns den sjuka Frida som om hon aldrig har funnits och ibland visar min kropp hur tydligt det är att sjuka Frida stundtals vaknar till och hur märkligt den mår efter alla sår. När det är för mycket kan jag fortfarande bli sådär trött att det känns som om jag vill lägga mig ner och dö, hela kroppen vägrar och sinnet är kort och stubintråden är nära. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Tung. Kropp. Så svårt att beskriva. Det känns bokstavligen som om kroppen vill dö. Aldrig så tung som under behandlingen och sorgen men nästan. Ingenting annat spelar någon roll förutom att jag behöver vila och sova. Denna underbara sömn som får kroppens träningsverk att rinna av, hjärtat att pulsa ikapp och sinnet att galoppera bland glada syrsor och nyckelpigor.
En massör sa till mig i vintras att jag måste ta hand om mig och hennes ord vävde in i mig. Det är svårt att ta det lugnt. De allra flesta dagarna rusar jag och orkar det, hur lätt somhelst, ingen som inte vet min histora skulle kunna gissa vad mina pigga ögon varit med om men gränsen är snäv och nära och plötsligt faller jag över. Mina föreläsningar på Stena Line tar mycket energi, fast det är otroligt roligt så kanske jag inte riktigt är där än att klara av det fullt ut. På bussen hem från oslo tänds alltid stubinen och börjar pyra och det är alltid nödvändigt med en vilodag efter. Men jag har klarat det galant, 13 föreläsningar om inspiration, nästan 300 personer har jag mött och igår var förmodligen den sista. Det är alltid skönt att avsluta ett jobb. Att vara klar och nöjd. Min finaste Aron finns där när jag snubblar över kanten, han som betyder mest, som stöttar mig, lyssnar, ger mig det jag behöver ha för att överleva, bäddar ner mig, förstår mig och kroppen. Han som säger till kameralinsen att han gärna skulle ha funnits där under min sjukdom och få stöttat mig. Hur många män skulle säga något sådant? Jag tror de flesta skulle lägga benen på ryggen och trava iväg snabbare än vinden. Men inte Aron. Det är bortom ord att få leva med en sådan människa.

Boken ska filas till en sista gång innan den simmar iväg till tryck. Det känns spännande att sätta mig ner och jobba med den igen. Nu var det flera veckor sedan sist. Den blir fin, jättefin. Min gamla svenska lärare tyckte den var helt fantastisk och imponerande att de flesta texterna är skrivna under några veckor mitt i kaoset. Guldvingar kommer publiceras i mars/april och det blir en ny resa.

Idag ska jag pölsa hem till mamma för att jobba med min hemsida www.fridadarell.se , fila på bokmanuset och jobba med yogakurserna. Det blir mycket yoga nu och det känns underbart. Hela den världen gör att jag känner mig hel, ryggraden älskar hathayogan, andningen för med sig massa inspiration och mantran ger mig en glädje på samma sätt som det bästa tecnoravet, fast i lugnare version.
Jag önskar er alla en trevlig och fin vecka, hoppas att ni tycker om uppföljaren så hörs vi snart igen.
Värme och omtanke
F
Nedan en påminnelse om vår vackra jord med mitt favorit mantra