God Fortsättning...

och jag hoppas att allt du önskar dig blir uppfyllt under detta året...
Jag önskar mig ett år med god hälsa, spännande möten, mer yoga, mer lärande och utveckling, fler mjuka kärlekssögonblick, lätt kropp, mer disciplin, mer frid på jorden, fler stjärnfall på himmelen, fler öppna hjärtan hos alla, mer mirakel...fler andetag av lycka!

Under julhelgen var jag i Hälsingslands urskogar...vackra långa smala granar som sträckte sig högt mot solen och de runda molnen, varje snökristall bildade egna mönster som i sin tur skapade ett lager av vacker vit yvig kraftfull bomull och trädens prakfullhet sa mig att de var alldeles nöjda med sin tillvaro.  Och Visst såg de så fridfulla ut att deras frid hoppade in i mig och plötsligt för en stund så blev jag kompis med döden. Sådär mycket kompis att jag kände att om jag ska dö kan jag göra det här och nu...
Jag tycker om den känslan...när den läskiga dödsrädslan försvinner, gräver ner sig själv, slår knut på sig själv, rusar bort från mig och mitt bultande hjärta.
Jag stod där länge och njöt av friden inombords, ända till vindarna blev kalla och blåste in genom jackan och tröjorna och satte sig längs min ryggrad och kinderna värkte. Sen tänkte jag att det är mycket roligare att vara här och LEVA, jag tackade granarna och pulsade vidare genom nysnön med en lätt själ.

Jag har suttit med min bok i dagarna. Den börjar bli riktigt fin. Jag har skrivit inledning och filat på mitt förord och efterord. Ibland tror jag att orden har försvunnit från mig, att det ska bli svårt att skriva men så fort jag sätter mig ner, funderar och lägger fingertopparna mot tangenterna så rusar hela mitt jag. Just då älskar jag att skriva, att smida meningarna tills de är precis som jag vill ha dem. Förklara, beskriva, berätta, dela, visa vem jag är.
När jag gick i nian hade min skola och en annan skola en novelltävling. Förstapris var 1000 kr. Vi skulle alla skriva mot droger. Jag bestämde direkt att min novell skulle vara sorgsen, att den skulle sluta just när hjärtat skrek av sorg och att allt hade gått fel...
Jag vann den tävlingen och min svenska lärare kramade mig hårt mellan mina tårar och skratt. Min fina svenska lärare. Hon som alltid var sådär cool, respektingivande och med ett stort varmt hjärta...
När jag var sjuk såg jag henne i Haga, jag ville sååå himlans gärna gå fram och prata med henne...jag stod länge och funderade, tog ett steg framåt med min kortisonsvullna kropp, tog ett steg bakåt med mitt runda hårlösa ansikte...tillslut vände hon på klacken och jag stod kvar och skämdes över hur min tillvaro var. Det hade blivit för tungt att visa mig så för henne...jag är säker på att båda hade börjat gråta! Jag hade iaf gråtit över att visa mig sådär...
I torsdags satte jag foten över hennes tröskel med manuset under armen och fick en stor varm kram. Hon fick hela min bok, ett utkast vars tyngd jag reflekterade över när jag promenerade i stan och tänkte..wow...det här är min bok....Hon ska läsa mina texter, min bok och nästa vecka när vi ses igen ska hon ge mig feedback. Det känns bara fint och jag är glad i henne!

Nästa vecka börjar en ny disciplin; gå upp tidigt och praktisera yoga. Jag har svårt för disciplinen, det är mkt skönare att värma mig i sängens varma hud MEN jag ska verkligen försöka. Jag vet hur skön min kropp och mitt sinne känns efter morgonens guldstund och att dagen på nåt konstigt vis känns fulländad när jag trotsar mitt varma täcke.
Disciplin. Jag tror det är bland det svåraste i mitt liv. På yogautbildningen var det bara att gå upp kl fem fast solen fortfarande sov, där fanns inte ordet sovmorgon och visst var det stundtals tungt och många gånger slumrade jag till under meditationen...ibland när sömnvärlden kallade extra mycket på mig la jag mig ner...fast man absolut inte fick...och lät ögonlocken bli tunga och svävade iväg för att sedan väckas av min bästa kompis Leanne redo för ett två timmars fysiskt pass....
Men 2010 ska jag bli bättre på disciplin. Jag ska iaf försöka!

Natti natti
Frida

Kommentarer
Postat av: FBG

Hej

Min mamma fick bröstcancer för 4 år sedan och jag var med henne igenom behandlingar, upp och nedgångar, in och utsättning av den där jäkla porten under huden och allt annat som tillkommer med sjukdomen. Min mamma var bara 38 år och klarade sig fint. Din energi och livsglädje påminner om hennes. Hon har varit frisk i 3 år nu. Jag har tittat på Himlen Kan Vänta och måste säga att jag beundrar din styrka. Vilket energiknippe du verkar vara. En sådan människa man bara vill krama om!! Helt fantastisk. Jag önskar dig lycka till och att du får allt du kämpat för, LIVET!

Massa kramar från en Göteborgstjej.

2010-02-08 @ 21:25:19

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0