Äntligen internationell chakra yoga lärare:)
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Jag tror det men säker är jag inte! Men ett vet jag; att jag klarade utmaningen och all tuff disciplin:)
Jag har studerat yoga teknik, chakran, psykologi, fysiologi, anatomi, matematik, geometri, qvantfysik, andning, meditation, självrannsakan, filosofi, sång och musik och mer därtill. Jag är så tacksam över allt jag har lärt mig, över männsikorna som har inspirerat mig, delat med sig, att ha tre månader där jag bara fokuserar på mig själv och livet.
Det är få förunnat!
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Mitt ärr, mest slumrandes och bortglömt, ibland levande och läskigt hett!
Jag har mött min första utmaning sedan cancern.
Med en amöba, parasit, bakterie? i magen i sex veckor, fick jag tillslut symptom som kallsvettningar, feber, trötthet, svaghet, uttorkning mm.
Med det kom hjärnspökerna.
ALLT, ALLT kom tillbaka och de kala väggarna på sjukhuset och nålen i min arm framkallade alla minnen från sjukdomen. Rädslan och tryggheten på samma gång av att vara på ett sjukhus. Kallsvettningarna var mest obehagliga. Hela min kropp minns de kalla dropparna i mitt långa hår och kalla kropp under varmt täcke.
När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp och utbrast:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns. Hela mitt sinne och kropp minns smärtan!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker såret.
-Snälla, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag till min käraste vän.
Så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken...
Jag tänker sällan längre på cancern, än mindre pratar om den, för så mkt har jag pratat och jobbat med alla känslor att den inte rör mig längre.
Först i den här situationen blev jag läskigt påmind om hur mkt sjukdomstiden har brännt mig. Jag inser att det tar tid att läka fullt ut, att slå ut helt och hållet i full blom utan ogräs inunder.
Jag vet inte om det är ok, det är bara så det är.
Tid och åter tid.
Ett fakta som i stunder som den natten gör obeskrivligt ont, som biter sig fast i alla nerver och slingrar sig in i hjärtat och tär.
Trots smärtan finns styrkan, tilliten och kraften hos mig. Jag vet att ovanför molnen lyser solen och det vittnar alltid om en bättre dag. I stunder som den är det bara att stå ut, känna sig sårbar och kämpa. Intala sig själv att nattens spöken alltid är läskigast, att ljuset snart hittar sprickan och att framtiden väntar bakom krönet.
Jag mår bra nu. Ute längtar våren och med den blommor, kvittrande fåglar, en värmade sol och färger. Jag ska ha en lugn och skön vår. Sammanställa allt jag har lärt mig, spåna idéer, vara nära familj och vänner, umgås med naturen, yoga, och fila på min bok. För visst blir det en bok och utkastet ska vara helt klart om några månader.
Jag är glad och nöjd och det är väl ändå meningen med livet?!
Glad vår på er och lyckoönskningar till vad ni än företar er
varma hälsningar Frida
Jag ömsom skrattar och ömsom gråter av ditt inlägg här! Myckdet känslosamt, jag får piggar på armarna! Jag tar åt mig väldigt mycket av vad du skriver, och känner igen mig så väldigt mycket! Mycket mer än vad som går att beskriva!
Jag måste också gratulera dig till din stora förmåga att studera och klara av allt detta som du gjort efter omständigheterna! Du är fantastisk, och jag önskar jag hade haft din livsglädje och karisma!
Jag önskar dig all lycka!
Själv har jag fått jobb, vi åker till Turkiet i början av juni, och därefter har jag fått ett litet "glassjobb" med väldigt bra lön! Har lite ångest för att jag inte ska klara av det, men jag ska visa mig från min allra bästa sida, och jag tror det ska gå bra trots allt. Det är en viktig bit att känna sig behövd och nyttig. Framför allt att känna att man har en anledning att stiga upp på morgonen!
Stora kramen från mig
Kamilla
Hej! Följde serien, där du var med, som en liten igel. Du inspirerade så otroligt mycket. Kommer så väl ihåg de där lilla filmklippet då du och en kompis åker i en raggarbil och livet leker. Dina ord fastnar lätt i en, du kan beskriva glädje och sorg på ett stort och vackert sätt. Jag tänker ofta på dig och beundrar dig nåt enormt.
Ta hand om dig och lycka till med allt, du e grym!
Kramar
Skönt att se att mår bra!
Jag följde serien i höstas, mycket för att jag själv är drabbad av cancer.
Jag undrar så hur de andra i serien mår... Vet du?
Har du nån kontakt med dom?
Hej!
Tack alla för fina ord.
Ledsen att du själv är drabbad av cancer, jag hoppas att du har det så bra du kan ändå.
Jag träffade både George, Susanne och Henrik (Helenas) man förra helgen i Skåne. George kämpar på och har haft tre ganska bra veckor just. Han är ju fortfarande sjuk och har fortfarande ont och så men det var fantastiskt att se honom så pigg. Susanne mår fint och jobbar och är glad..Henrik har ju sin sorg efter Helena men kämpar på bra och har alltid visdomsord att dela om livet. Martin var inte med och han är tyvärr sämre!
Vi håller iaf kontakten och ska förmodligen ses efter sommaren...
Ta hand om dig och jag önskar dig all lycka och att du snart är frisk igen!
Frida
Frida - stort grattis till ert pris!!!
Vad himla kul!!!
Vill du finns jag på adressen jag skrivit in.
Stor kram mona (ängsbacka)
