Sommar i Guldvingar med Frida, del 1
Kanske är det vackrast när någon förklarar på sitt vis i sköna långsamma, snabba svartvita bilder så fantasin hos betraktaren får måla avslutet, skapa sin värld i sina färger. Vad tycker du?
Jag tror på att kasta mig ut från berget, att hänga löst, kila in fingertopparna mellan skrevorna i bergets moder, åla sig in i livet och möten, att se tillvaron från nya perspektiv, andas ny fräsch sommardoft för att i nästa känsla leva lite mera...Att vara i livet är att leva livet. Sommar och sol, i sommar med mig Frida...
Mitt första minne av en högt skutande raket eller tillochmed känslan av en explosion av ren, stark, bländande kärlek var när jag var fem, sex år gammal. Min blick är ivrig och jag håller mammas hand i vimlet på Liseberg. I ögonvrån finns Kaniner med stabila svansar mot asfalten, långa människor på styltor och randiga byxor, korta människor med röda näsor och krulligt hår i vimlet av hysterin, båtar, vatten, ljud, karuseller, ballonger, små moln på himlens tak, luddrigt sockervadd och vinden av frihet som blåser förbi oss, små fingrar i mammas hand. Mitt i kaoset tar plötsligt våra steg ett galopp bakåt då mamma studsar emot en liten pojke som nästan flyger mot gatan och skrapar sina knän. Förvirrat reser sig den lilla pojken upp Och just i den sekunden då mamma böjer sig ner, tittar pojken i ögonen och säger med hennes vackra kärleksröst:
- Nämen, lilla vän, så tokigt det kan gå. Hur står det till? Det var absolut inte meningen att jag skulle krocka med dig...
Just då, när tiden stod stilla, ur ett barns ögon förstod och upplevde jag vem min mamma var, hela mitt inre sprack ut i regnbågens färger, sprang gatlopp av lycka och stolthet över att just den stora handen som tryckte runt mina fingrar var min mamma...Min finaste mamma...och nu i efterhand, när bandet spolas fram 20 år, kanske det var just det minnet som skulle etsa sig fast i min kropp, varenda cell, varje liten beståndsdel av mitt minne för att jag aldrig någonsin skulle tro att jag var ensam eller tappa tron på det goda...så länge vi andas, så länge vi älskar är vi osårbara...
jag älskar dig! Du är kärlek! Tack för all kärlek du visar och ger till mig varje dag.
Vet inte om du kommer att läsa detta för det var längesedan som du uppd. Men Ingrid var min första lärare när jag började skolan 1990 och en bättre start på sitt skolliv kan man nog inte få. Det är 24 år sedan men minnena lever kvar. Jag minns henne som rolig, snäll, omtänksam och med en genuin kärlek gentemot oss elever och sitt yrke. Jag tänker ofta på henne och hur hon brukade gunga fram och tillbaka mellan tårna och hälarna och hur hon lärde oss balansera en pekpinne. Vi hade ynnesten att få ha henne under vårat första år, innan hon slutade, och jag har aldrig hört ett ont ord från mina forna klasskamrater om henne. Hälsa henne gärna så gott från mig, även om det är många år sedan nu och många elever sedan. Hon kommer alltid vara mig kär. ☺
