Ute längtar våren och
jag har sett glansen i blicken. Jag tycker om att hålla mig på bron mellan det synliga och osynliga. Jag tror att alla steg vi tar har en betydelse och då blir livet mer lysande och intensivt. Jag tror att vi alla har en tanke om varför vi är här, jag tror att vi alla lär i livet.
Jag har lärt mig att ha mer integritet, jag tror och hoppas att jag är en inspirationskälla, att jag lever som jag lär. Att människor runt omkring mig ser något de känner men har glömt av och tänker och undrar hur hon gör?
Då ska jag dela med mig, visa allt jag kan och har lärt mig...skapa en känsla, en vibration, en magisk cirkel, ett ord som lugnar. Jag ska viska de uråldriga vishetsorden, spana högt mot solen, böja mig för månen och dess silvriga skuggor, vända mig mot de olika elementen, andas och leva i nuet med tanken högt i en annan dimension för att sedan sätta benen mot jorden och för var gång förstå livet än bättre.
Jag är nyfiken till min natur, vill alltid lära mer, utforska och har en stor tillit att universum skapar den rätta vägen för mig.
I molnen mot horisonten och i solnedgången vilar världens skönhet, där har jag lagt min tacksamhet mot livet, på regnbågens alla färger finns mitt skratt och glada själ, jordens rötter bär min trygghet, i den friska luften dansar mitt ögonblick, i det blå havets djup finns min sorg och mitt ärr.
Tre månader i djungeln och yogahallen. Många tidiga mornar och sena nätter. Många skratt och lyckostunder, likaså många tårar mot min kind.
Det har varit vansinnigt intensivt och när sanningen talar i mitt bröst så vet jag inte om jag skulle göra om det. Så överladdad har min hjärna varit ibland, så trött på klassens sura miner, sådan hemlängtan jag kännt, ibland stor press och stress. Läsa och förstå och förklara, test varje vecka, olika praktikums, lite sömn, träningsverk, leva med samma folk under lång tid, skapa obalans i sinnet.
Ett tag funderade jag på hur det skulle bli att komma tillbaka till denna verkligheten, när djungelns "tysthet" var det som jag blev van vid, ett tag kände jag en otrolig transformation, en förändring i både kropp, sinne och själ. Ett tag ville jag jämnt vara kvar där. Många stunder blev jag rörd till tårar över att befinna mig i det sammanghanget, att få ta del av all kunskap och vishet, gömda skatter, lära mig mäktiga tekniker och skapa bra hälsa.
Jag oerhört tacksam över de människor jag mött, över mina lärare David, med det största lugnet jag nånsin mött och en vishet i ögonen som är fulländad, Marina med sitt söta ansikte och inspirerande ögon och lek i sinnet, Leanne som blev min bästis och som jag verkligen håller kär. Vad skulle jag ha gjort utan henne?! Med henne kom magskrattet och livlinan till den vanliga världen, med henne svor jag och satte mig på moppen för att bara dra då det blev för mkt, med henne kände jag en äkta omtanke och en önskan om det allra bästa.
De första sex veckorna var helt fantastiska, yoga tekniken med Tiffany och relaxation blev var dags längtan. Jag har lärt mig så sjukt mycket yoga, teknik för att slippa skador och upptäckte hur mkt det krävs att göra rätt teknik, att använda muskler, medvetande, andning och hjärna på samma gång för att sedan märka att allt det blev till en och samma droppe och lättheten smögs in och varje liten rörelse blev till en välsignelse. Varje medvetet andetag blev till en välsignelse.
Jag sitter på Grössbacke och skriver i den mörka klara vårnatten. Fyra veckor för tidigt. En magbakteri, parasit, amöba ställde till kaos i magen och med mitt tålamod gick jag med det i 6 veckor. Ibland kände jag mig schizofren, glad och lätt för att efter maten bli tung och få ont och tappa humöret. De sista två veckorna har jag inte ens orkat yoga. Kallsvetten och svagheten i armar och ben har hela tiden varit nära. Min första riktiga utmaning sedan cancern och jag förstår först nu hur djupa sår jag bär på.
Jag har haft min underbara Aron hos mig i en månad och jag är så glad och tacksam för den finaste. Han kokade gröt till mig och serverade på sängen när jag var för svag för att resa mig, han tog mig under armen och gick med små steg uppför backarna till restaurangen, gav mig lugnande ord när oron fanns hos mig, följde med mig till doktorn, höll min hand hårt när jag fick näringsdropp på det stora sjukhuset på Koh samui och som jag behövde hans hand i orons tankar.
Som jag mindes allt, ALLT, på det kala sjukhuset. Hur rädslan kom över mig, tänk om jag får återfall, kallsvettningarna var läskigast. Som jag minns svettningarna i mitt långa hår och kalla blöta kropp under varmt täcke.
Hur mkt jag behövde Arons hand och närhet, hur hans hand ersatte mammas trygghet. När jag i lördags natt i strömavbrottets tecken och brist på fläkt svettades så mycket och var kall och blöt och trodde att jag skulle dö, hur jag satte mig upp, mötte hans oroliga ögon och utbrister trött:
- Hur mycket ska jag behöva jobba med mig själv för att inte få hjärnspöken, hur länge ska såret finnas i min kropp?? varenda cell minns, jag är inte rädd för att dö men jag är rädd för det innan och vad som ska hända med alla mina nära.
Jag vill åka hem. Nu. Inte på tisdag!
I mitt huvud tänker jag att bara tre dagar till måste jag överleva här...sen är jag hemma i tryggheten!
EN stor trötthet, ilska och sorg i mitt bröst och jag svarar mig själv att bara tiden läker.
-Snälla Aron, om du ens tror att jag är i närheten av att dö nu, spring till Leanne och ta mig till sjukhus...Snälla, lova det , lova det! jag vill inte dö! mumlar jag och han svarar:
- du dör inte nu, sov du, jag är vaken
så drar jag täcket runt mig i 35 graders värme för så kall är kroppen och finaste klappar på mig hela natten och håller handen och jag slumrar i rädslans tecken....
De två sista dagarna blev fina, inget magont, ingen feber, många skratt och bus, nästan ingen kallsvettning, massa kärlek till Aron och Leanne och hela gruppen. Mycket tacksamhet till livet, och en djup stolthet över mig själv. Jag klarade det!!
I måndags fick jag mitt diplom i cermonin. Jag är numera Chakra Yoga lärare:)
På kvällen hade vi fest med teater, skratt, dans och kärlek och en varm ömhet inför varandra. Vissa av dem kommer leva vidare inom mig och mina tårar rann när jag hejdåkramade Desmond, Cherrie, Marika, Eric, Marina, Thain, Carl och våra underbara och härliga stunder bär jag med mig och jag tror att fastän den stora cirkeln inte lever kvar så finns det små som är än mer värdefulla!
I onsdags landade jag I Sverige. Som jag älskar att vara här, tystheten, ljuset, våren, klara luften, vårt vackra hus, katterna, min sköna säng, mitt lugn...jag är redan mkt bättre och ska snart börja yoga igen:)
Jag har 6 veckor framför mig att bara vara, sammanställa all min nya kunskap, idéet, tankar, lärdom, stora ord, skriva på min bok, umgås, vara nära familj och vänner. Det känns så fint och jag är tacksam.
Aron är kvar och kommer om fyra veckor. Men kärleken är stor och avståndet litet!
Ser verkligen fram emot att träffa er alla och få kramas och höra hur ni mår...och dela med mig om ni vill!
Lite bilder:
Havsyoga med lek och stoj
Yoga Krigare:)
Halfmoon, alltid bästa dansen, här med Ashton
Önskeballong med min kära, högt i skyn
Nöjd och glad, trots svag i kroppen efter min final practicum, ett eget designat yoga program
Jag och finaste kloka desmond som jag tycker mkt om målar mandalas
Så var det dags för lite sköj moves:)
Sista två veckorna spelade vi mkt teater, här käraste Leanne och Colin
Så är vi äntligen gratulerade som Chakra yoga lärare:)...bästisarna i en skrattattack
all värme och kärlek till Er
Frida
"I belive I can fly...
I belive I can touch the sky..." sjunger radions vagor och nar mig i morgonens tankar och jag tanker att just sa ar det. Sa ar mitt liv, har och nu. Allt ar mojligt, allting sker med fotsulorna mot jorden och sinnet hogt upp i det bla. Livet ar starkt och vackert. Pa vag till en ny riktning, en rikting som kanns jag. Som kanns ratt. Jag vill leva i harmoni, i frid, lugnet inombords med en tanke i gomda skyar. Upptacka det som goms bakom molnen som alltid ar i solsken. Har far vi verktygen, ovningarna som stracker sig over vida skyar. Vi praktiserar och lar. Nya upptackter sker och nya manniskor fods. Vissa mer andra mindre. Nya kroppar skapas och en mer halsosam livsstil. Vi jobbar med vart immunsystem och andas varje dag in prana fran djungeln. Vi sjunger, andas nya toner och vibrationer in i vara hjartan. Denna veckan har vi fokuserat pa vart karlekschakra. Jag tror visst att det varit min favoritvecka. Manga avslappningsovningar och efter att Leanne har lagt mig till ratta i sharvasana, avslappningen efter yogan, och hon gungar latt mina fotter och vader i tre minuter som stimulerar nervsysytemet till att slappna av och hennes fingrar smeker min panna sa svavar jag och ogonen ar tunga och hjartat lyckligt och friheten och tacksamheten och odmjukheten infor livet star hogt mot pyramidtakets morgondimma och mitt inre jublar.
I fredags hade vi var forsta lediga dag sedan 3 februari. Inga studier eller praktisering. Underbar kansla att slappa allting och efter Leannes och mina 27 morgon solhalsningar med svetten forsandes ner mot min gula matta sa andas vi ut och sitter pa flaket till Haad Rin och har en tjejdag. En alldeles vanlig dag som inte langre ar vanlig for oss men som smakar varma hallon och dess karnor ar en ny miljo for oss. Efter en lang dag antrar vi djungeln och vi ar alla lyckliga over lugnet, morkret, stjarnhimlen ovan oss och tystheten och i mitt inre far jag en stark kansla av att jag vill bo i Skogen eller vid havet i framtiden, njuta av naturen och ge huset ett vackert namn som ger en mjuk kansla av lugn.
Jag, Thain och Yorron pa vag till halfmoon dansen. Nar chafforen slirar for snabbt i natten sa sjunger vi "Om Mani Padme Om" om och om igen och vi skrattar och Thains stamma ar morkare och annorlunda och dagen innan kokar han ris i mitt hus och jag ar i duschen och sjunger och han svarar med sin stamma och jag utbrister plotsligt: " Oh my God I cant wait to have Aron here" och Thain skrattar och svarar : "yeah, I can see he is a good looking man" fran korten pa vaggen...och jag langtar efter min karlek och vet ni vad? Pa fredag mots vara glittrande karleksogon i Thongsala och det kanns som en drom men allt ar pa riktigt och jag ar gladare an forr!
Sista kvallen med eckadasin. Vi ses pa stranden och det ar en skon lattad kansla efter en timme och fem minuter...11 dagar ar antligen over. Sinnet ar i varv och inombord ar i stress men dagen darpa borjar motsats andningen for att lugna oss.
Pa picknink forra helgen hos Jonny, min engelska van. Maten tycks aldrig ta slut och pa natten blir det dans pa platan mitt i djungeln. Fina vanner men mest fin ar Leanne som skrattar och jag tycker om att vi kan prata hemlisar och bara vara.
Sa lunchar jag med goaste familjen fran Stora Hoga och det ar en mysig hemma kansla, fast Linda fattas saklart men det kanns sa fint att traffa dem och vi skrattar mkt och pratar i flera timmar...
Klockan sex vandrar hela klassen ner mot Haad Yao, sjunger vara vanliga linjer, pratar ibland men tystheten ar skon och vadret andas nytt liv i morgon "kylan". Vi satter oss vid vattnet, blundar och lyssnar pa vattnets kluckande vagor. Darefter gor vi ett snabbt yoga pass till somuppgangen och i en speciell dans tar stegen oss ner mot vattnet in i vattnet och allt utbrister till ett lyckobad med olika ljud och positioner och danser och vi leker och stojar och delar en rolig stund tillsammans.
I torsdags kvall firar vi med dans och alla ar glada och upprymda. Alla ar klara med sin breath practicum, vi har klarat av halva kursen, pa dagen skrev vi ett valdigt svart prov som sog ur en massa energi, alla klarade 21 dagars core strenghtening och vi ska antliogen ha var langa weekend utan massa studier...puh. Vackra Marina ar aldrig sa levande och glittrande som i musikens toner och hennes leende brinner av lycka som smittas...
Jag och Leanne hos Jonny...
Sista dagen pa eckadasin, pa morgonen lamnar jag hallen med tararna forsandes och andan svarhamtad och slapper ut min sorg annu en gang. All smarta cancern gav mig skoljer sig over mig och hjarta och sjalen ar tungt. Jag satter mit pa utsiktsplatsen och efter en stund smyger David forbi, ser mig, satter sig bredvid mig. lagger sin arm runt mina axlar och lyssnar och svarar. Jag grater och hulkar anda tills skrattet ar hos mig igen och jag kramar honom lange och tackar honom for "allt"! Frukost i tystnad och jag ar trott men latt. Sista timmen dansar vi och bilden talar for sig sjalv. Kanslor faller pa plats och en rening sker.
sangsatund i templet...
Vi ar alla nojda efter sista eckadasin pa stranden...
Har ar jag:)
Jag mar valdigt bra just nu. Jag ar valdigt tacksam over att vara har. Det ar fortfarande sjukt intensivt och kommer bli an mer med alla sista practicumen och test och praktiseringar men jag ar har och nu. Lar mig mer om livet, om mig sjalv. Ibland svart, ibland latt. Ibalnd stor jag mig as mkt pa de flesta i klassen, ibland blir jag oerhort medveten om vilka sidor jag behover jobba med mig sjalv, ibland vill jag bara vara sjalv, ibland ar jag social. I fredags gav jag David den langsta kramen och tackade honom for allt han ger oss, for att vi far vara har och han tackar mig for min goa glada energi och att jag lyfter hela klassen med mitt leende....och allt ar som det ska vara och jag vet att snart ar allt detta ett minne blott!
All karlek till er hemma och jag hoppas och onskar att ni har det fint oavsett vad ni gor. Lev livet och folj era drommar.
Jag ser fram emot sommaren, och jag hoppas att varen nar er snart med solsken och kvittrande faglar.
puss och kram finaste vanner och familj! tanker pa er ofta!
Yoga i stundens hetta- tva dagar kvar pa eckadasin!!
Tiden rusar iväg och vi säger ofta att snart har dessa tre månader runnit ut i havet. Det är intensivt, vansinnigt intressant och så spännande och varje dag tackar jag för att jag är här. Vi har fått rutin pa dagarna och den lilla tiden vi har själva är värdefull. KLockan ringer numera lite efter fem, da sjunger jag ett svart och lite krangligt mantra i nio rundor darefter tassar jag ut i morkret med mantrat OM mani padme hum sjungandes inombords. Detta ska vi gora i tva veckor till fullmanen ar tillbaka och se vad det har for effekt. klockan sex ar jag uppe i pyramiden och starker armar, rygg och core. Vi ar inne pa ett 21 dagars program dar vi ska starka de partierna i kroppen, allt for att maximera de tva timmarna varje morgon da vi har hatha yoga. Tiffany ar oss tre dagar i veckan och lar oss alla positioner fran grunden, bryter ner varje liten muskel och jag inser nu hur svar tekniken ar. Vi ovar pa varandra och lar oss olika kroppstyper. Det kravs styrka och relaxation efterat later oss slumra in i drommen och det ar skont. Dagarna blandas med lektioner, chakra systemet, psykologi, yantra yoga-universums geometri och matematik, visulaiseringar, affirmationer, dans, sang, mantran, filosofiska texter, anatomi, quantfysik och kemi mm. Varje fredag dansar vi i en timme och det ar en harlig stund. Jag har det fint. Jag ar sa tacksam for att fa vara har och uppleva det vi gor. David och Marina ger oss verktyg for att na gomda skyar men inget ar ratt eller fel. DE ar vanliga. oerhort varma manniskor som ser livet fullt med mojligheter. DEt basta ar att vi har allt inom oss sjalva. De tipsar om ons basta glassbar, vilka vi ringer om vi behover nat, olika satt hur vi ska ta hand om oss, fina vackra affirmationer om hur vi kan gora varlden battre och skapa mer karlek. Marina skrattar natsna hela tiden och bada har ett obeskrivligt lugn over sig och gnistor i ogonen som sager att de alskar detta och en massa humor!!
Vi andas oxa. Haromdagen sa David, att om ni bara tar med er en enda sak harifran ar jag nojd! Att ni kan andas pa ratt satt. Att ni ser till att ni far syre och prana. Prana ar syre med en extra elektron, fria radikaler har minus en elektron. Ga ut och lar folk att andas. Sa aven om det ar minimal tid att vara ledig eftersom provet varje vecka kraver sjalvstudier sa finns har inga krav. Bara att vara en fin medmanniska och i det aven att studera sig sjalv. Svadiyaya-en av yogans viktigaste grenar.
Bild ifran igar. Onsdag kvallarna ar film kvall da vi ser olika dokumentarer. Igar sag vi om ljudets vibrationer och det var haftigt! Tex. hur vatten andrar sin form beoende pa ljudet.
DEtta ar de folken jag ar mest med. Tucker, Marika, jag, Thain, Joody, Leanne, Sherrie och silena
Min underbara granne Leanne. Vi ar mkt tillsammans och ar nara.
Bild fran forra gangen vi hade elden och brande allt vi inte vill ha langre.
sa, i lordags, mitt i eckadasin borjade breath practicum. Marika forst ut pa plan och jag som fjarde person. Har visar Marika med mig som docka hur man andas i mellan partiet...
Med lite tid hann jag bara ga igenom mitt 40 min. pass en gang men flera ggr i huvudet. Men vilket passa det blev! Min eng. flot och jag blandade teori med asanas och berattade om syret och prana och hur kroppen tar upp prana och varfor det ar viktigt att vi andas genom nasan osv. Jag hade flyt och det var sa vansinningt inspirerande. Jag asvlutar med en dikt om att vaga kasta sig ut i det okanda. 13 folk i klassen och mina vanners ogon lyste! Wow. Bara bra kritik fran David och Marina som satt langts bak. Kandes helt fantastiskt. Mina vanner skrev lappar och vi Omade dem...o vilka ord. SA fina ord och Leannes kram och starka ord efter gjorde mig sa glad. Jag klarade det med bravu. Samma dag fick jag tillbaka forsta provet och hade 96 % ratt:)...hi hi
Jag demonstrerar baby pose for klassen...
allt ar klart och vi samlas for ett OM
Marina i soundtemplet infor kvallen sangstund
Hollandska Thain som nastan varje dag ar min granne i hallen...Vi har lika skitna gula mattor och utbyter ord mellan fraserna...
sa ibland tar vi oss ner till stranden. Jag o fina Marika pa haad yao.
I tisdags var det nionde dagen på eckadasin.
Runt omkring är folk trötta, lite spänt ibland, i fredags utbrast jag till Tucker, man..du har verkligen nervös energi..när han med stirrig blick trummar och vill ha kontakt under den tysta frukosten. Först då blev han medveten om det. Vi stimulerar nervsyetemet och jag lovar att man känner att vi alla är gjorda av energi. För varje dag som går blir jag mer spaced out mellan andetagen och sinnet skjuter hogt...
De första dagarna har jag väldigt skumma drömmar, jag svävar mellan att vara medveten och sedan slumra, medveten igen och sover lite hastigt. Jag vaknar på natten då jag i eckadasin är sju år av att jag har växtverk i vänster ben. I drömmen säger jag det till mamma och hon svarar: - frida, det är bara växtverk, inget farligt!
I tisdags borjade jag känna av. Jag är trött, kroppen vill inte röra sig i yogan och jag går enbart på vilja. Vi äter frukost i tystnad och jag pluggar på provet. Vi skriver provet och efter lägger jag mig ner. Alla andra är utanför men jag vill inte se någon.
KLockan är tolv och alla är samlade igen. Marina säger att vi nu på sjunde dagen har våran pik i eckadasin och att det är bra om vi får ur oss gömda känslor och tankar. Hon säger att vi ska dansa och jag tänker fuck, jag orkar inte. Jag vill inte dansa!! Jag som annasr älskar att dansa.Vi får ögonbindlar och sträcker ut armarna för att skapa oss plats. Vi lovar att vi ska genomföra alla danser. Så långsamt hörs tonerna från trummor. Min kropp som inte vill röra sig gungar långsamt men snart är engerin där. Det är fortfarande inte roligt men jag rör mig. Folk tjojar och skriker högt till den dansanta musiken och Marina låter som en afrikans lady med sitt rrrrrrrrrrr i höga toner. Så plötsligt bränner det till i ögonen och jag känner ilskan i mitt bröst. Bultande hjärta och ett enda ord. Cancer! Musiken stegras och blir till trance. Cancer! och tårarna bränns men försvinner ganska snabbt. Jaha, tänker jag blev det inte mer. Jag dansar mer och efter två dansar dunstar vi alla ner mot golvet för att göra relaxation. Mina öron fångas av den vackraste rösten och musiken gör mig så lycklig över att vara här och tårarna forsar in i ögonbindeln. Jag är ledsen men framföraalt så vansinnigt lycklig över få leva och vara här! Jag tackar och mumlar för mig själv, jag är frisk, jag är frisk, jag är frisk. Händerna hamnar på mitt hjärta och jag känner stor tacksamhet och kärlek. Musiken tystnar och i den sekunden spricker det. Det är alldeles tyst i pyramiden, bara vissa andetag och syrsorna spelar. Det bränner till, en eld skär inom mig och all sorg bubblar upp. Kväver mig nästan. Jag hulkar och vill fånga luften. Svart, svart sorg och blöta öron. Tiden stannar. Min smärta klistrar sig runt mig. Jag är så oerhört medveten om att mig sorg känns och att den är det enda som hörs. Jag känner Marinas fingertoppar på min panna och mitt bröst och hon ber alla att sjunga OM. Let it out Frida och till vännernas OM brister det ännu mera, för allt det vackra, för all styrka. För all skit cancern gav mig. Jag lugnas av sången och fångar andans rytm. Folk gråter runt mig. Jag tar av mig den blöta bindeln och med ögonlockens syn rinner tårarna, nu är det lycko tårar. Colin tar mig hand och tittar ömt på mig. Joody smeker min panna och ansikte. Tucker masserar mina fötter och kramar mig och grater. Marinas ansikte ovanför och lugnande stämma. Good Job, darling!...Let it out. Med ett söndergråtet ansikte sätter jag mig upp och Tucker kramar mig och vi gråter tillsammans. Jag är tom. Marina säger åt mig att ta en dusch, låta vattnet rena mig och mina bara fötter tar stigen ner till huset. Spegeln visar mitt ansikte som är sorg. Jag går upp och äter lunch. Leanne, finaste gråter och vi kramas. Jag har vita kläder på mig, som en symbol för att jag är ren. Vi tar stigen till klasen men jag ar inte sa narvarande. Jag tillater mig sjalv att vara ledsen och det ar skont. Leanne och jag tar oss ner till vattnet. Simmar och skrattet finner oss bada. vi ater middag ihop och pratar om livet , men mest karleken,. Hennes karlek kommer oxa hit och hon ser fram emot att traffa dig A. Vi trivs ihop och jag tror att vi paminner om varandra. Hennes alltid pigga ogon och humor gor mig glad och vi skrattar ofta. Uppe i pyramiden far jag reda pa att mitt sorgeutbrott blev som en reaktion, dar flera andra blev ledsna. Folk kramar mig. Jag ar lite gladare men oerhort trott och somnar nastan i cirkeln den kvallen.
I maj senast hade jag graten hos mig, och jag minns inte langre hur mkt den branns. Men elden ar het nar den slingrar sig in till mig men gloden som blir kvar ar annu en lattnad och en rening.
Igar var en fin dag, lite blandade kanslor pa dagen men vi avslutar med en haftig dans. Just nar vi ska starta utbrister Tucker; var allas skona 49 ariga new york bor:
Will this dance make Frida cry again? Man, I cant handle that! och alla skrattar och jag svarar att det ar bra om den ocksa far oss att grata. Men dansen ar en lyckodans och jag tassar darifran med en glad fjaril i magen.
Vi har harliog gemenskap och stottar varandra.
Har just fore mina tarar...
I kvall ar det nats sista dagen pa eckadasin. Och efter sangstunden ikvall smyger jag och Leanne in till den morka pyramiden och satter oss ner pa kuddarna och borjar andas. Andas och halla andan. Ikvall tar det nog en timme. KLockan 11 ar vi tillbaka hemma, skriva dagbok, duscha och sova innan klockan ringer tidigt.
Det ska bli skont att eckadasin ar slut pa lordag. Skont att lugna ner nervsystemet igen. Jag ar glad att vi gor det, och jag har faktiskt bara haft fina erfarenheter forutom i onsdags, men alla ar lite irriterade och paverkade av den. Jag ar inte ss social och saknar att kanna mig helt nojd.
Uppe i djungeln finns det flera vackra tradgardpynt och har ar en av dem...
Pa lordag ska jag ta en dag for mig sjalv, aka till stranden, ta massage, bada, halsa pa Johnny som jag inte sett annu och bara fira att eckadasin ar slut och att jag ar har. Jag ska oxa traffa Lindas finaste foraldrar som ar har och det kanns jatte mysigt!
Jag hoppas att ni alla mar fint och jag tanker ofta pa er och sander massa karlek till er genom rokelserna varje morgon.
Jag ser faktiskt manga av er varje dag. Jag har massa kort pa min vagg sa darfor kanns ni inte sa langt borta.
hoppas horas snart
ta hand om er och lev och njut av livets alla magiska smaker
massa solljus, kluckande vagor och mig
puss och kram
Namaste!
Klockan ringer 05:20, trötta ögon vaknar långsamt till syrsornas snabba toner och mörkret lyses upp av den eviga månens ljus på denna ön. Kroppen vaknar stilla och vet sin rutiner. Tar den röda stigen upp till Pyramid ett. Det är brant och uppe på toppen blir det tre cleansing breath, för att få ut koldioxiden och in med syre. Visste ni att när man tränar hårt stiger koldioxiden i kroppen till 8 %, när man sitter vid skrivbordet är % 3-4, efter tre korrekta cleansing breath sjukner halten till 0,3%...Koldioxid skapar fria radikaler i kroppen och forskning ( en man som fick nobelpriset i cancerforskning) visar att i en kropp med tillräckligt mkt syre kan cancer aldrig bildas!
Pyramid hallen är mörk, och mäktig med sitt höga tak. I ljuset av dimmern ser jag mina vänner stretcha och värma upp kroppen. Klockan är 6 och solen går snart upp. Kroppen tycker om detta. Halv sju kommer antingen Marina eller DAvid, våra fantastiska lärare in och startar meditationen. Marina ler och skrattar hela tiden, hon är vacker och väldigt bhakti (kvinlig), David är mer reserverad men ler finurligt och har massa humor och har en fantastisk erfarenhet och kunskap från sina 40 år med yoga. Vi lär oss framförallt från Svami Gitanandas lära.
Vi försvinner ut i rymden och därefter är det hatha yoga lektion. Vi rör oss, vi svettas, men framförallt andas vi. Vi använder 1/10 av våra lungor och har aldrig lärt oss andas på rätt sätt i väst. Vi lär oss olika andningstekniker som stimulerar nervsystemet, vilket sedan kommer resultera i att vi kommer uppleva olika höga/djupa nivåer av vårt medvetande och massa goda saker för kroppens alla organ.
Genom relaxation förstår vi att hela ens jag är gjord av energi genom kittlingarna i kroppen och stadiet mellan drömmen och verkligheten är favoritstadiet. Frukost tid som äts i restaurangen i tystnad. Därefter är det chakra teori, mer hatha yoga, kanske dans,övningar och lunch.
Efter lunchen har vi två timmar av teori och lite praktik. Därefter lite ledig tid innan middag kl 6 och därefter är det antingen chanting-sångstund, mantran, filmkväll, eller som ikväll satsang- filosofisk lektion/diskussioner, eller någon ritual.
Klockan 11 vilar jag i sänger och så blåste ännu en dag förbi.
Med vackra tankar, affirmationer, ord, gammal vetskap, glömd vishet och starka ord om universum och kärlek till vår jord och natur. I yogan tittar vi inåt. Det vi är med om är en resa. Genom oss själva för att dyka in i något som är obeskrivligt stort och fantastiskt spännande. Varje dag är jag lycklg över gåvan att få vara delaktig i en enhet som tar mig upp till regnbågens alla färger och högre än stjärnorna. Varje dag är jag lycklig och glad över möjligheten att få investera i mig själv, vilket sedan kommer manifestera i Er..att få lära andra det jag lär mig. Tänk vilken gåva att lära ut hur man andas?! Tänk vilken gåva det är att genom sitt egna ljus sprida värme, inspiration, kärlek, hopp och stillhet till andra? För visst är vi ju egentligen varandra, och alla är vi en!
Imorgon börjar vi vår Ackadasi. En 12 dagars period där vi stimulerar nervsystemet genom olika andningsövningar. Helt enkelt uttryckt får det upp en massa "skit" som vi alla bär på mer eller mindre. Vi kommer göra övningarna i alla väderstreck som resulterar i olika energier och känslor. Man kan gråta fast man inte ens vet varför, gamla minnen kan komma upp osv. sista dagen gör man övningar som lugnar nervsystemet och allting handlar om att bli mer #ren#...
jag har lite blandade känslor, det känns både lite läskigt men också så spännande att se vad som kommer upp.
Vi är en härlig grupp och vi kommer bli som en liten familj och dela mkt. Igår kväll var det månförmörkelse och en väldigt speciell stund med två andra planeter vilket gjorde det perfekt att "slänga" lite skit och affirmera sina önskningar.
Genom sång och trummor, barfota mot jorden runt en stor eld, med fullmånen lysandes över oss brände vi alla saker vi vill bli av med i elden och med Shivas Kraft fick vi alla ny styrka. Därefter erbjöd vi månen att uppfylla det vi vill ha i våra liv och det var en häftig stund. Jag känner mig så lätt idag och problemlös.
Jag har påbörjat denna tre månaders "resa" och jag är laddad till tusen. I mars får jag finaste besök av min kärlek så varje morgon ler jag till världen!
Yoga hallen under lektion
Kursens första kirtan, i soundtemplet. Underbar stund med mantran och vackra melodier och instrument. Vår vän delar oss en stund med didgeridon och ljudet är fantastiskt. I templet finns en liten vacker varelse på 7 mån. som är stilla som vatten.
David, vår fantastiska lärare.
utsikt från restaurangen
Jag och Tucker hänger mellan lektionen, vid eldstaden där vi igår gjorde en cermoni
så, lite strand såklart, här med Marika och Adam från Usa
Nepalesiska böneflaggor i trädgården
Altaret i pyramid ett där många fina ord och personer är nämnda
Måste rusa, men jag önskar er alla en fin dag och jag sänder massa kärlek till er
Ta hand om er, ni är alla värdefulla
Massa solljus och kärlek
nästa inlägg blir efter ackadasin
Antligen karlek att vara har!
Turkosblatt hav, Haad yao med dess samma folk, nya snackor pa stranden och vit sand. En bla himmel och varmande sol. Jag ar tillbaka till min oas av att bara ta hand om mig sjalv. Forsta dagarna har jag haft rost i hjartat och haft en kansla som inte smakar mig, storsta karlekskanslan och langtan. Langtan efter honom som jag tillsammans med har skapat magi med glittrande ogon och bultande hjartan! Tarar pa stranden och en paradox, jag ar i paradiset men ar anda inte rikigt har.
En eftermiddag plockade jag ut hjartat, la det i min hangmatta, funderade pa det och kanslan blev ord pa ett papper och mannens rost i telefonen som skapade ett nytt lugn inombords.
Antligen alskar jag att vara tillbaka.
Manga ansikten och roster jag kanner. Som om palmerna har samma historia.
Halsar pa pa yoga retret och traffar den eng. familjen. Manga kramar och lille Jessie kommer inte ihag mig men som efter fem minuter sager att jo, han minns mig visst och sen ar han igang med sitt prat och berattelser. Han ska rida pa hast idag och sen ska han pa kalas. Den lille ar har glimten i ogat och ar en busunge!
Tar stigen ner hem till Ashton och vi delar en frukost nere vid havet och berattar allt som har hant. Han blir till sig av min karlekshistoria och andas sma karlekshjartan i luften. Det kanns som om vi sags igar och det ar en harlig kansla. Han sager att han aldrig glommer bilden pa sina ogonlock; jag dansandes pa halfmoon med det storsta leendet i hela varlden.
Pa onsdag natt far han se det igen for da delar vi alla en dans!
Imorgon blir det registration pa skolan och jag ska flytta in i huset. Jag och Marika fixade en vespa idag, och det blir in till "stan" for att handla mat och annat. Allt for att huset ska bli hemtrevligt!
Det kanns sa fint att Marika ar har och jag ar sa glad att vi ska dela detta tillsammans!
Pa onsdag borjar kursen och vi far traffa alla andra. Jag ar sa entusiastisk och allt Ashton berattar for mig skapar nyfikenhet och en stark vilja att starta!
Natten ar mork och lite kall, jag ska strax hamta Marika for att aka till bungalon och sova gott. Snart borjar aventyret!
Sander er alla massa energi och solsken och onskar er allt gott!
Massa kramar
Frida
Påminnelse! Dokumentärserien
Där finns jag!
Kärlek och värme
Frida
Ofta tror jag att jag är...
...den lyckligaste personen på vår jord. Att mina steg blänker i takt med månljuset. Jag tycker om att göra avtryck, skapa en känsla, ge kärlek. Jag älskar att kramas och ofta kastar jag mitt hjärta i mötets famn, ut i universum för jag tror att kärleken kan förändra till det bättre. Jag tycker om att sova men ibland vill jag inte. Ibland funderar jag över vad jag gör, inte ofta men ibland. Jag försöker att leva utan förväntningar, ibland är det svårt. Jag älskar att bli förälskad och när hjärtat svävar är jag som lyckligast för då finns inga hinder. En blick från en vacker man gör mig fantastiskt rusig. Jag älskar mina nära men även att vara själv. Jag tror att vi alla har möjligheten att bli vad vi vill, att vi alla är ALLT men ibland känner jag mig för dödlig. Jag tycker om när det är tyst. Jag tycker om att titta på stjärnorna och fullmånen. Jag brukar inte längta men när jag gör det är det som om hjärtat smulas sönder. Jag skulle vilja leva till 150 och veta att mams och bror ler mot mig från molnen. Jag tror att vi alla har skyddsänglar. Jag blir lugn av vågornas brus och levande ljus. Ibland har jag mött personer som har krypit under huden vid första ögonblicket, ibland känns det som om de lever vidare i mina vener. Att deras kraft och styrka manifesterar sig i min. Ibland vill jag träffa honom jag inte kan leva utan.
Det är spännande hur saker förändras med tiden, hur människor förändras, hur jag har förändrats...Varje dag är jag tacksam över att jag lever, här och nu!
Kaka på kaka men...
"The secret"
Se den!
och få fart på dina drömmar.
Go with the flow!
"The law of attraction" , så enkelt, så självklart!
Kärlek och ljus
Ord från någon
i cybervärlden som blir nära och nästan får mig att börja gråta för det är så ärligt och naket och sorgset.
Jag behöver inte höra ordet förlåt för jag har redan förlåtit dig för längesedan men det värmer och jag har aldrig trott att du inte har brytt dig!!
Du var en av de få som flög iväg och kanske en av dem som jag hade trott skulle finnas där, just då i stundens kaos.
Inte alldeles nära men vara en igenkännlig röst genom telefonen eller varma ord i sms eller en lång kram genom dina varma tycker-om-dig- Frida armar.
Det var svårt för oss alla och vi vet aldrig hur vi reagerar eller agerar i en onormal situation. Det krävs ett stort mod men ibland tar rädslan över. Du har levt med ditt handlande och jag vet att du menar det du säger och jag har aldrig slutat veta att du är fin!
Fler ord som var omtumlande och nu vet Du tyvärr mer i hjärtat hur cancer känns och jag önskar att du med nattens stjärnljus släpper mig som din sten i ditt bröst. Mig som sten behöver du inte!
Ett nervöst läkarbesök igår med beskedet att halsen var bra men att provsvaret från bröstkorgen först kommer om två, tre veckor som ett brev på posten. Min känsla är fortfarande lugn men såklart jag önskar att brevet kunde hitta fram snarast.
Natten är sen och luften kall.
Godnatt all ni där ute...
Heroes är tillbaka och låten Eyes är fin och passar ikväll.
Jag minns mina uppvikta ben i fåtöljen och mössan på huvudet och glassbåtarnas effekt mot illamåendet och dataskärmen på skrivbordet och i just den timmen försvann allt!
Jag är nyduschad,
Med svettiga ben på britsen tog jag emot två nålstick i vänster arm i torsdags. Båda svidande och elakt grävande efter ådern som inte vill. Jag skrek. Högt. Jag tänker att jag aldrig tänker sluta skrika om det gör ont. Även när jag är 45!
Ett försök i höger handled.
- Jag ser ju venen, får jag bara gräva lite...säger systern men lyckas ändå inte.
Grävandet är det jag avskyr mest!
Experthjälp från narkosen och vana snabba fingrar som smätter mig på vänster hand och sätter nålen bestämt och till mitt höga skrik sticker hon djupt men fångar venen.
Tre stick för många.
Kontrasten värmer mig och ger konstig smak i munnen. Jag ligger alldeles still. Håller andan och andas. Håller andan och andas. Mina tankar rullar ett lycko mantra och jag far söder ut och mina tår är åter i sanden och blicken på det turkosa havet.
Mitt förflutna andas på mig i den stunden och rädslan för cancern är skräckfylld men jag är lugn.
Jag har ett tricks som visar att jag har flyt.
Imorse vaknade jag av tecknet, en timme senare likaså. Ibland flera gånger per dag och jag ler övertygande mot Mams och säger " det är stora saker på gång" eller " du behöver absolut inte oroa dig".
Oron finns inte för solen i magen lyser starkast och färgar molnen!
Och kanske blir det svettiga handflator på torsdag morgon och sökande blickar efter ett nervöst ansiktsuttryck men till dess så fortsätter solen sin vanliga rond, upp i mitt högra innersta och ner i min vänstra kammare...
Hakuna Matata
Spola fram till 2.20...
Godnatt!
"Himlen kan vänta"...
- det är såklart mycket roligare att vara här!
Den är otroligt vacker och stark. Den handlar om livets djupaste skavsår men har den största dosen av kärlek och är äkta och sann. Jag grät varje gång jag var i bild, kanske för att de vackra bilderna och en levnadsglad Frida gjorde det så sorgligt, kanske förundrades jag hur skrattet kunde vara så nära i det tunga, kanske för styrkan, kanske för att jag ibland tyckte synd om mig, kanske för att jag är så överlycklig att det är över?!
Jag är övertygad om att den kommer beröra, skapa en tanke, ett kärleksord, den där efterlängtade blicken eller kramen, en förhoppning, en glimt i någons svaghet som just då behöver en våg av hopp, en flamma av ljus.
Låt glädjetårarna blandas med sorgetårar och vi kanske förstår det vackraste hos oss själva som lever livet här och nu.
Tillsammans. Lever. Vi.
"Out beyond the ideas of wrongdoing and rightdoing, there is a field. I will meet you there." ~~ Rumi
På torsdag är det första röntgen sedan jag friskförklarades. Alltid ett obehag i hjärtat att vänta en hel vecka på svaret men sedan igår har jag en varm förnimmelse och jag är lugn...
Allt gott till er och nu är bloggen igång igen:)
Natti med vackraste drömmar
Sommarlov...
Ta hand om er sålänge och försök fånga lite sol men njut även när regnet sipprar och bildar fuktig frisk luft...
Mittemellan förkortning och långversion
Sverige, älskade land. Gula smörblommefält och Ålebacken. Samma stig jag gick varje dag för ett år sedan.
Samma stig jag sprang till skolbussen för tio år sedan.
Samma stig jag gick snabbt på eftermiddagen i kolsvarta vinterland med telefonen mot örat och Tobias röst i huvudet, han kvar på bussen men min räddning om någon kom.
Längesedan.
Meningarna rusar ikväll och jag älskar när huvudet skriver åt mig. Ofta glömmer jag hälften då mina fingar snubblar mot tangenterna.
Tre veckor.
Två veckor av kulturkrock och livet blir som en visp där jag simmar någonstans mellan grädden och smöret. En vändning. Mamma säger att jag krånglar till saker. Att jag bara ska låta det vara en kulturkrock. Det är ok.
Tystheten är finast. Första kvällen i min egna säng, någonting är annorlunda. Det är tyst. Det är ljust. Den tysta stillheten som får mitt hjärta att växa. Jag har inte hört tystheten på flera månader. Alltid var det gräshoppor eller geckos. Jag unnas tystheten och mina tankar går till Varanasis galenskap och ljud. Jag somnar tryggt i tystheten och den friska kalla luften som står högt i mitt rum och jag avgudar mitt fluffsiga duntäcke.
Grönskan. Min favoritfärg överallt där blicken far. Ljuset. Skymningen över skogen. Lilla älskade Hulda. Så sitter vi mittemot varandra igen vid köksbordet. Alltid känslan av att vi aldrig gjort någonting annat. Jag och min mamma. Vi fnissar åt oss men det är fint och en ström av kärlek i bröstet.
Älskade vänner, också en känsla av att vi inte varit ifrån varandra. Starka barndomsband och en ny skimrande stjärna på himlen. Hannas lille Noel. Många att se. Många att krama. Med vissa en längtan som mättas. Många röster i luren. Fina fina vänner. En dag med moster och minnen från förr men vi skrattar och jag upptäcker att vi har exakt samma huvudform. Vackra moster!
Åtta dagar innan jag slår på Tv:n. De flesta kanalerna lovar om en bättre framtid om du köper det nya shampoot eller köper den nya snabb förpackningen med biff och potatismos. Tv gör mig trött. Nio dagar innan jag bläddrar i GP. De svartvita bokstäverna gör mig också trött. Mina före detta favorit sidor om världen och samhället vänds snabbt.
Min yoga disciplin utmanar mig. Det är svårt. Det tar emot att praktisera själv på min gula matta i vardagsrummet. Utan en grupp. Utan energin från de andra. Utan Ashtons lugna ord och vackra rörelser. Utan svetten från luftfuktigheten. På landet här rinner bara svetten i 27 solhälsningar och min kropp peppas så av svetten som droppar ner på jorden.
Tv gör mig inte längre trött. Gp bläddras mer långsamt för var dag. Jag är i denna världen igen. Jag mår fint. Yogan är ok, försöker träna varje dag men vill jag inte är det ok. Inga måsten, då förstörs njutningen.
Dagisavslutning i ljus och kärlek och jag gråter nästan av den vackra stunden. Soliga sommarbarn med blommor i håret och med skrubbiga knän och smutsiga fötter. Sjunger med kärleksfröknarna och jag tror visst att det är världens finaste dagis. Ögon, kramar och ord.
Tack Blå musslan för att Ni känner och ger.
Idag tvättas himlen, det behövs ibland. Då droppar det på oss. Efteråt blir den vit eller blå eller rödorange.
Göteborg och bussen blir till en ton med Neil Young i öronen och regnet gör staden vacker. Som i en moll, melankolisk men klar och ovanför molnen behövs det aldrig tvättas för där är alltid himlen blå. Jag tycker det är en fin tanke. Att veta att det alltid lyser på oss, även om blicken ibland fastnar på dimman.
Två syrliga hallon i mitt hjärta med olika kärnor:
1. Jag kom in på yoga lärar utbildningen. Jag ska tacka ja. Jag är jätte glad. Min stig blir tydligare.
2. Jag har fått sommarjobb på Stena. Det tog två dagar. På måndag börjar en veckas utbildning och jag ska bo på hotell i gbg. Därefter blir det introduktion och pryo. Jag ska jobba och bo på båten en vecka, sedan ledig en vecka och så rullar det hela sommaren. Jag ska vara i butiken och jag är så glad och tacksam. Det blir otroligt spännande att genomgå utbildningen, träffa massa nya folk, jobba igen och vara på samma arbetspass som fina Marika som jag träffade i Thailand. Så nu får jag en yoga kompis och vem vet om däcket blir fullt av nyfika kollegor?!
Båten har både gym och bio och dessutom ett vacker namn...Så nu är det på med uniform och finskor och ut på det böljande blå!
Imorgon hoppar svenska folket runt en stång av kvistar och kransar och sjunger knasiga låtar och blommorna i håret är vackra och de vuxna äter rutten fisk och rusar mellan trädgården och vardagsrummet i regndropparna för helst vill alla sitta ute för det är ju sommar fast det bara är femton grader och glöm inte att hoppa över gärdsgårdarna och plocka blommorna sju och under kudden de läggs för att din älskade ryms i dina drömmar och tjo vad det rycker i snappsvisorna och ta du en till och en till och en till tills benen de vinglar men för Guds skull det är ju bara midsommar just idag!
Godnatt och glad midsommar:)
ps. I helgen färglägger jag nästa inlägg med bilder från de gångna Svedala veckorna. ds
Jag ömsar språk och planet
Imorgon kväll blir mina fingrar till solstrålar mot tangenterna. Ett nytt inlägg om mina första tre veckor i Svedala land.
Må gott så länge.
Godnatt!
